To be ahelyn

Tänkte vara duktig och sprang därför en extra lång runda idag vilket resulterade att jag sprang vilse i en timme. Fick leta reda på ett hus och fråga efter vägen. Först vägrade det gamla paret i huset öppna för mig. De tittade ut genom fönstret och vinkade misstänksamt tillbaka när den lilla svartskallen med panik i blicken försökte sig på teckenspråket. Efter många om och men kom tanten ut och förklarade vägen som tog mig hem. Jag har överhuvudtaget inget socialtliv kvar. Okej jag har aldrig haft ett överdrivet jätteaktivt liv men nu lever jag för Shell. Jag sliter häcken av mig på jobbet. Två har redan blivit sparkade på grund av slöhet, försening och annat smått och gott. Jag är inte en av dem och vägrar vara det. Jag ska sluta på det där stället med hedern i behåll så därför visar jag framfötterna nu. Fyra år senare. Ja, fyfan vad man har slöat där. Men det är bara för att man måste vara så jävla trevlig hela tiden. Det är ju typ det jobbigaste i världen. Le, "Hej hej, Vad det bra så? Okej, det blir 72, 50 öre tack, Du har inte 2 och 50? Inte det, okej ingen fara, Så där ja, 22,5 tillbaka, Vill du ha kvittot? Tack och hej!" Jag kräks och spyr och kräks igen. Drömjobbet? Ja, vad är det. Förmodligen börjar man vid tio och går hem vid två eller tre, det får jag välja själv, man har värsta ob-tillägget och över 100:-/h i vanliga fall. Dessutom får jag typ 50% rabbat på det jag säljer, antagligen dyra märkeskläder eller smink.  Jobbet är inte speciellt ansträngande. Går mest ut på att se snygg ut. Alla som jobbar där är i mina ålder och efter jobbet brukar man gå ut och ta ett glas, typ.
Nä, nu ska jag krypa ner brevid mor min. Darling har åkt hem och hjärtat mår inte jättebra.
Saknaden efter lillasyster gör ju inte det bättre. Imorgon är det söndag och det innebär ju bara depp och sånt. Suck.