Martina & jag

Jag har en vän, Martina heter hon. Vi har något speciellt hon och jag. Vi har hängt ihop sedan sexårsgruppen och satt praktiskt taget ihop hela högstadiet. Innan gymnasiet hände något. Plötsligt började Martina röka på rasterna och fick ett nytt intresse - alkohol. Själv så kärade jag ner mig och spenderade varje sekund med min dåvarande pojkvän, F. Vi valde olika gymnasium och skaffade nya vänskapskretsar. Jag var praktiskt taget besatt av F och Martina var besatt av A (alkohol). Jag ångrade mitt gymnaieval och hamnade åter igen i samma klass som Martina. Men då var det precis som om vi inte riktigt matchade varandra längre. Vi pratade visst gjorde vi det. Men hon umgicks med skumma people och kedjerökte konstant. Jag själv matvägrade och hade återkommande självmordtankar. Vi gick liksom inte ihop längre. Men, så fort en kris uppstod så fanns vi där för varandra. Vi är så jäkla bra ihop när det uppstår kriser. Båda är bra lyssnare och ger de mest kloka råd som går att ge. Men där tar det stopp. Det är ju himla synd att det är på detta viset. Med tanke på att hon i pricip är mina enda tjejkompis som jag kan berätta allt för. Men vi kan inte göra vanliga saker ihop som tjejkompisar gör. Typ fika, shoppa, festa, kamma varandras hår, ja ni vet. Vi blir som två främlingar när vi gör sånt. Inte så att det uppstår pinsamma tystnader men vi har bara inget att säga varandra. Men när det är något jobbigt som händer då blir vi supertajta.
Jag har på äldre dar uppmärksammat ett återkommande fenomen. Martina ringer bara fan när hon och Olle har bråkat. Då blir hon helt desperat efter min vänskap. Ringer, vill träffas, kör hem till mig, går ner till Shell och ringer igen. Men när jag mår dåligt då skiter hon i mig. Det är nämligen inte lika viktigt som när hon och hennes ex bråkar. Vår vänskap är inte på samma villkor längre.
Vi var ju kriskompisar, eller hur var det nu.
Vad är detta?
Hur gör man här?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback