To be ahelyn

Okej, har massor att uppdatera.
Kan börja med att berätta att this guuurl har sommarlov. De två dagarna innan tentan var hektiska och vid flera tillfällen var jag övertygad om att ett nervöst sammarbrott var på intåg. Tack vare mina kvinnor, S och T, så tog vi oss genom skiten. Dagen innan tentan hade vi tenta-/bantarläger in my place. Det gick väl sådär. Istället för att studera och banta som vi borde, gav vi oss ut på chips-med-dipp-plus-något-annat-gott jakt. Chips, dipp och Cola light fick vi med oss hem. Kan inte förstå varför man envisas med light. Jag menar resten av inköpen är ju inte direkt lighta så det kan inte spela någon roll. Väl hemma så fixade S ihop en pizzadeg sedan tömde vi kylskåpet från eventuella pizza-tillbehör och gjorde egna spännande pizzor. Efter att ha tryckt ihop oss i min 120-säng och beundrat kändiskroppar blev det lite tenta-förhör. Framåt småtimmarna, nolltrenollnoll - slaget då panikpluggade vi.
Med "1,50:- påsar " under ögonen och ett face "endast en moder kan älska "satt vi i tentasalen.
"Okej, nu kör vi. Gode Gud hjälp mig. Första frågan...vad är CMYK färg och bla blabla.. nääää, detta är inte sant. Fan jag hoppade över den biten ju. Fanfanfanpiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip".
Fick ihop ett tjugotal sidor och kände mig trots "första frågan" missödet ganska nöjd. Utanför tentasalen fick jag plötsliga högstadie-flash backs med kommentarer som  "Vad skrev du på 7:an" "Nää, du skrev fel på 2:an". Jag fick klart för mig att jag minnsan inte är Guds smartaste barn. Well, vi får se. Kanske fixade jag det. Nu är det iallafall lov och solen lyser på. Självklart kommer värmen avta imorgon eftersom jag utalade mig om det här. Har väldigt många gånger fått erfara hur allt jag tänker och råkar säga högt vänder sig mot mig. Till exempel har jag och darling märkt att varje gång vi konstaterar att vi har det bra ihop, så tjafsar vi dagen efter. Förstår ni vad jag menar? Jag är jämt rädd för att utala mig om min lycka eftersom jag är övertygad om att den kommer att försvinna. Fick sådan känsla när jag låg och kramades med S och T. För första gången på länge känner jag hur roligt det är att ha kompisar. Snacka kläder,smink och män. Beundra, respektera och tycka om varandra. Det var så länge sen jag upplevde den känslan. Trodde att det var över för mig, jag slarvade/kastade bort alla dagis-högstadie bästisarna och var ganska tillfreds med mitt liv utan vänner. Alltså nu menar jag inte att jag är en utstött/mobbad looooser. I Osby vet de flesta vem "Priscilla, hon som jobbar på Shell" är, och jag hälsar flitigt på många. Jag har kompisar, det är inte det, jag har bara inga "Sex and the city"- sitta i en bar, dricka drinkar och skvallra- stunder. Antar att det har varit ett medvetet val i mitt liv. Har förmodligen träffat på för tok för många falska,svekfulla,avundsjuka- bitches och gav upp den delen. All or nothing liksom, jag tänker inte nöja mig med sånt, då får det hellre vara. Men iallafall, jag låg som bäst sängen med S och T när jag fick världens lust att säga något fint-sött och bra men hejdade mig eftersom jag blev livrädd för att de skulle försvinna, sådär hux flux gone. Därför skall jag inte uttala mig mer om detta. Kalla mig en löjlig överanalyserande idiot men jag föredrar att inte ta risken.

Annars har jag lunchat med Linda Rosing. (Bara ett fönster mellan oss).
Grillat med Aycash och köp en perfekt "den lilla svarta".