everybody changes
Hemmaplan.
Igår firades kusinen. Vid tårtljus-blåsningen fick även jag äran att blåsa ut ett ljus. En väldigt obekväm sits som jag tror fler än jag tycktes sitta i. Jag vet inte vad som gick snett men de flesta uppfattade mig som lite av bitch igår kväll. Kusinen, Tamara sa som hastigast hej Prissi - hejdå Prissi, och gav mig inte så mycket som en blick på hela kvällen. Inte heller fick jag någon feedback på min present som jag tittat ut och sedan i all hast tvingat baby att köpa hem eftersom jag själv fick väldigt brått till tåget. Hmm.. kändes väl sådär. Idag konfronterade jag henne och bad om en förklaring till det konstiga beteendet. Hennes argument grundades på att jag "verkade konstig" när jag anlände till festen.
Det är svårt för mig att dra en gräns för hur personlig jag vill bli i denna blogg. Skrivandet är ett sätt att "rentvätta" min tankar, hjärta och själ och därför vill jag gärna fortsätta vara den "öppna bok" jag alltid varit. Samtidigt vill jag att vem som helst skall kunna ta del av bloggen men gör detta då att jag inte kan vara lika ärlig i mitt skrivande?
Påmindes hursom helst igår om hur snabbt tiden har gått och att alla förändras oavsett om man vill det eller inte. Åldern hinner ifatt och plötsligt är det inte Tamara och jag som leker i flickrummet längre. Vi sitter nämligen och tjurar i vardagsrummet. Vi hade en favoritlek, Tamara och jag. Med knappt tio bast försökte vi efterlikna två tonårtjejer vars familj var vänner till vår familj. Carol och Karina som de hette var två supercoola brudar med pudelfrissor och vit puder. De var besatta av varsin medlem till New Kids On The Block och satt mest i sitt gemensamma rum och snackade i telefon. Det var inte ofta Tamara och jag fick tillträde in i deras rum. Men hängde vi tillräckligt länge utanför så fick vi komma in. Rummet var som en taget ur en tonårsfilm. Rosa kuddar, posters av NKOTB över alla väggar och tak, kläder överallt och MTV på med hög volym. Vi studerade Carol och Karina från topp till tå för att sedan kunna imitera de i våra lekar. Jag var alltid Carol, den snyggaste av dem och leken gick ut på att bråka med varandra, låtsasprata i telefon, sminka oss och lyssna på NKOTB.
Igår avslöjade sex- åriga Amela att när hon och åtta-åriga Paola leker så heter de alltid Priscilla och Lisbeth.
- Jasså?, Vad heter du då?
- Jag får vara Lis, och Paola är dig.
- Vad tråkigt för dig som får heta Lisbeth, tyckte jag och gav henne en liten kram..
Är vi de supercoola brudarna?
Varför känns det då som om att jag har en lång väg kvar innan jag kan bli det? Ibland kan jag till och med få intrycket att jag fortfarande går på högstadiet och sitter i simhalls-omklädningsrummet, sneglar på gymnasietjejer och funderar för mig själv hur jag kommer att låta och uppträda när jag "blir stor".
Igår firades kusinen. Vid tårtljus-blåsningen fick även jag äran att blåsa ut ett ljus. En väldigt obekväm sits som jag tror fler än jag tycktes sitta i. Jag vet inte vad som gick snett men de flesta uppfattade mig som lite av bitch igår kväll. Kusinen, Tamara sa som hastigast hej Prissi - hejdå Prissi, och gav mig inte så mycket som en blick på hela kvällen. Inte heller fick jag någon feedback på min present som jag tittat ut och sedan i all hast tvingat baby att köpa hem eftersom jag själv fick väldigt brått till tåget. Hmm.. kändes väl sådär. Idag konfronterade jag henne och bad om en förklaring till det konstiga beteendet. Hennes argument grundades på att jag "verkade konstig" när jag anlände till festen.
Det är svårt för mig att dra en gräns för hur personlig jag vill bli i denna blogg. Skrivandet är ett sätt att "rentvätta" min tankar, hjärta och själ och därför vill jag gärna fortsätta vara den "öppna bok" jag alltid varit. Samtidigt vill jag att vem som helst skall kunna ta del av bloggen men gör detta då att jag inte kan vara lika ärlig i mitt skrivande?
Påmindes hursom helst igår om hur snabbt tiden har gått och att alla förändras oavsett om man vill det eller inte. Åldern hinner ifatt och plötsligt är det inte Tamara och jag som leker i flickrummet längre. Vi sitter nämligen och tjurar i vardagsrummet. Vi hade en favoritlek, Tamara och jag. Med knappt tio bast försökte vi efterlikna två tonårtjejer vars familj var vänner till vår familj. Carol och Karina som de hette var två supercoola brudar med pudelfrissor och vit puder. De var besatta av varsin medlem till New Kids On The Block och satt mest i sitt gemensamma rum och snackade i telefon. Det var inte ofta Tamara och jag fick tillträde in i deras rum. Men hängde vi tillräckligt länge utanför så fick vi komma in. Rummet var som en taget ur en tonårsfilm. Rosa kuddar, posters av NKOTB över alla väggar och tak, kläder överallt och MTV på med hög volym. Vi studerade Carol och Karina från topp till tå för att sedan kunna imitera de i våra lekar. Jag var alltid Carol, den snyggaste av dem och leken gick ut på att bråka med varandra, låtsasprata i telefon, sminka oss och lyssna på NKOTB.
Igår avslöjade sex- åriga Amela att när hon och åtta-åriga Paola leker så heter de alltid Priscilla och Lisbeth.
- Jasså?, Vad heter du då?
- Jag får vara Lis, och Paola är dig.
- Vad tråkigt för dig som får heta Lisbeth, tyckte jag och gav henne en liten kram..
Är vi de supercoola brudarna?
Varför känns det då som om att jag har en lång väg kvar innan jag kan bli det? Ibland kan jag till och med få intrycket att jag fortfarande går på högstadiet och sitter i simhalls-omklädningsrummet, sneglar på gymnasietjejer och funderar för mig själv hur jag kommer att låta och uppträda när jag "blir stor".
Kommentarer
Trackback