To be ahelyn

Jo, vi har ju haft en bok då under hela kursens gång. Konsten att tala - Lennart Hellspong. Den har blivit lite som en Bibel är för en präst. Alla uppsatser, grupparbeten, tentor och seminarium har utgått från den boken. Det har gått så långt att vi citerar honom i sömnen. Vid diskutioner hänvisar man till boken och ser den som det enda rätta. Sanningen. Hellspong, Lennart Hellspong. Dagens föreläsare var en liten mysfarbror. Jag satt och fantiserade om att han var min morfar och jag kom hem med mina Werthers Orginal. Sen satt vi där och käkade kola och han luktade precis som en morfar gör. Gammalt och unket. Jag har aldrig haft en morfar, ok - alla får väl fantisera???? Iallafall så avbröts mina drömmar av att han citerade Hellspong hela jävla tiden. I för sig är det inget ovanligt bland föreläsare men detta var lite väl.

- Psst, hörru! Vem fan är morfar?
- Va?
- Han där framme?
- Aha. Det är Lennart Hellspong.
- Vasaru?
- Hellspong, Lennart Hellspong.

Det här är betyder absolut nada för en stockholmare som är vana att springa på författare och skådisar titt som tätt. Men jag talar som en osbybo. Plötsligt var han inte min morfar längre. He is Lennart fucking Hellspong.
Jag var sååååå nära att be honom signera min bok.