To be ahelyn

... jag aldrig drömt förut. Jag drömde jag var bästis med Elin Kling och alla krig var slut.

www.collective.se


Jo visst drömde jag om henne. Hon var på besök hemma hos mig i Osby och hela familjen behandlade henne som om påven var på besök. Det mest irriterande med hela drömen var att jag inte hittade en fungerande kamera för ta en bild på mig och Elin. Vilken påminner mig om att jag måste fixa mammas kamera. BU!

Nu har vi varit jätteduktiga här hemma. Mannen och jag tog en lång sovmorgon och traskade sedan ut i den fina solen för en promenad. Våra käftar går i ett hela tiden. Ibland förstår jag inte hur vi fortfarande har så himla mycket att prata om jämt, vi har ändå varit tillsammans i snart tre år. Nångång borde man få ont om samtalsämnen. Efter en timmes powerwalk handlade vi lite och satte igång med storstädningen. Nu är det rent här vill jag lova och snart är den nya veckan här. Hoppas på en bra. Dags för pilates och sen en söndagsfilm.
Igår såg jag I am Legend på bio. Jaa, Will är det ju ingen fel på. 
 

Tillbaka i min gamla klass med bekanta ansikten. Det fanns dock ett par nya studenter. En av de var - Tage 75. 
Tage vet inte vad han vill bli när han blir stor. Så söt, visst?
Nu ska jag mysa lite med älskling.
Godnatt!

Kommentera och vinn ett armband från cooco.se

En gång för länge sen sa en läkare;

- Självklart kan du hålla på så här ett helt liv. Absolut. Man kan vänja sig vid sin ätstörning och så småningom betrakta den som normal - göra den till en livstil. Synd bara att du kanske aldrig kommer att kunna få barn. Men mirakel sker, off course. Om du nu får barn så blir den garanterat grovt handikappad eller cp- skadad. Japp, så är det. Samma tid nästa vecka?

Nu är jag där jag borde vara.
Jag befinner ändå mellan hopp och förtvivlan.
Men nu är jag i allafall hemma.

Jag har inte pratat med jättemånga om det som händer.
Någon jag undvikt att prata om det med är han där uppe.
Men idag brast det. På väg till jobbet.
Människor vände sig om och kollade efter den märkliga flickan.
Hon som pratar med sig själv och gråter samtidigt.
Jag bad till Gud. Eller rättare sagt. Jag skrek ut en bön.
Jag förhandlade och debatterade.
Jag vet att han hörde mig.
Nu är det upp till honom.

Jag var kaxig nog att ta sovmorgon idag. Det är scary hur mycket jag tänker på nätterna. Vid fem på morgonen brukar jag ge upp och då har jag gått igenom alla tänkbara scenarium som eventuellt skulle kunna uppstå. Mellan alla tankar rinner självklart flodar med tårar. Jag har inte gråtit så här mycket sen 2001 och det avslöjades hur F varit otrogen med ett par tjejer. Varför grät jag då? Så jävla onödigt. Nu sitter jag på jobbet. Min chef hämtade kaffe och en kaka för att pigga upp mig. Han lyckades dessutom lugna ner mig lite och ge mig städuppgifter.

Vad ska jag tänka på nu?

En kille bad mig visa upp min djupa sida. Här är den...


Kom hit, lägg dig brevid mig
för när dina armar är runt mig tappar jag mina muskler

och alla telefonsamtal
och alla biljetter
och alla delade andetag
och all sorg
och all saknad
gör att jag ler när jag somnar.
för att dina händer har redan varit överallt och ingenstans och när det inte längre finns några ord så får vi komma på nya. Du har döpt alla stjärnor efter mig och dajmtårtan kommer alltid vara speciell. För vi ljög om vår kärlek i början för att sedan skrika ut om den. I lagom doser förstås. Jag har lärt mig genom den hårda vägen att i en ring ryms aldrig några känslor men att i blickar får de plats och du kommer alltid köpa hem mjölk när jag har glömt, andas längst min ryggrad när klockan sover, skratta åt dåliga skämt och trösta när jag inte ler.
Jag kommer aldrig kunna städa bort dina fingeravtryck från min kropp.Det är dem som gör den vacker. Vi skapade en egen värld. Där cigaretter och vodka hade en central plats. Men under fyllan, nikotin och soliga dagar fanns två vilsna blattar som hade Stockholms himmel i fickan.

Snart åker jag hem till Stockholm. Här i Osby har jag inte gjort allt för mycket. SOm vanligt vill säga. Jag kan inte fatta att jag verkligen bodde här. Va fan gjorde jag om dagarna i 20 år. Stockholm lockar ändå inte där väntar alla måste. Den jävla blåa IKEA påsen full med tvätten som jag inte hann med. Smutsigt golv och obäddad säng. Usch, ett nytt år. Jag hoppas verkligen att det blir ett bra år. Lite jobbigt på nyårsnatten då vi skulle avslöja våra löften. Precis som alla andra tjejer på denna planet så är alltid nyårslöfte nummer ett - Gå ner i vikt! Bli snygg och smal Börja träna!. Fast det inte är många som erkänner det. Det känns klart lite skamset och tröttsamt att år efter år efter år lova och lova och lova. Så jag hittade på ett - Att njuta av livet mer. Festa och ta vara på min ungdom. Jag såg på min mans min att mitt löfte inte var så uppskattat men han behöver inte oroa sig för det är fan inte nån risk att jag hinner njuta av någonting. Iallafall så utbrast min snygga kusin S att hon minsann tänker bli smal och genast hakade fem pers på löftet och menade att. "Jaaaa joo jag med". Inklusive my man. S är en pingla som jag tycker verkligen tar tag i saker och ting. Hon pratade allvar med mig en dag och sa "Prissi, jag vill gå ner i vikt" och jag sa absolut inte "Du är fin som du är" för det vet hon att hon är. Hon är jävligt fin. Men vi behöver alla gå ner ett par kilo, det är ingen hemlighet. Och istället för att sitta hemma och tänka att nästa år ska jag ta tag i det, gör S slag i saken och verkligen satsa på att gå ner i vikt. Jag uppmuntrar inte till anorexi däremot finns det ingen bättre känsla än att känna att man har kontroll över sitt liv. Tacka nej till en och annan godbit och få belöningen när man tittar sig i speglen. Goo S! Du fixar det och du kommer vara så nöjd!