To be ahelyn

Fan jag har haft en helt fuckt up dag. Typ åkt en känslomässig bergochdalbana och mår allmänt illa nu på kvällskvisten. Hamnade i ett lagomt djupt samtal med R om olika incidenter som har drabbat människor. Händelser som oftas slutar med döden och lämnar kvarlevande offer, vilka är de som får utstå den största smärtan. Jag berättade om den gång jag tog en promenad genom Osby city och stötte på ambulanser och en folkmassa. Då en sjuttonårig tjej föll ner från en balkong och hennes pojkvän efter. Enligt rykten hade pojkvännen skojat med tjejen och ¨hållt henne över räcket, förlorat styrkan i armarna och fallit ner med henne från fjärde våningen. Jag glömmer aldrig hennes ljusblåa strumpor med små nallar som skymtade under filten som lagts över henne. Eller den starka strålen med vatten som spolade bort blod och rester från hennes hjärna. Pojkvännen överlevde pågrund av att han landade på hennes kropp. Det här var något som verkligen markerade mitt liv. Jag låg sömnlös många nätter och funderade över hur lätt allt bara kan vara över. Även om det var väldigt sorgligt att prata om sånt här så kändes mina steg hemåt lite lättare. Vägen kändes lättare att vandra. Ibland gör man verkligen en hel bur med hönor av en fjäder. Man har så sjukt mycket att vara tacksam över. Jag lever. Jag är frisk. Jag är älskad. Livet väntar med många tråkigheter och bara Gud vet vilka som kommer drabba mig. Men just nu är allt ok. Mer än ok faktiskt. Saker och ting är bra


PUNKT!