Muñeca de trapo
Gud vad det är svårt att leva. Ikväll känns allt rakt upp och ner. Jag har gråtit som ett litet barn hela kvällen. Mascara över hela ansiktet men när tårarna tar slut, för det gör de så småningom, snyter jag mig på ärmen och tar tag i mitt liv. Jag börjar med troslådan. Fan jag har ju trosor kvar sen högstadiet. Bleka och trötta, precis som jag. Jag slänger bort det gamla. Även fast det känns rätt sorgligt. De har ju varit med så länge. De har tvättats i 60 grader och värmt i kylan och stått ut i värme. Nu ska allt ner i papperskorgen och jag välkomnar in nytt. Otacksamt av mig, tycker jag. Men sen tänker jag, det är ju bara trosor. Eller?
Förresten så tycker jag det är bra att köpa likdana kläder som sina vänner. Då slipper man bli avundsjuk på varandra.
No llores mas :( y llamame ami, cualquier cosa, du vet att jag finns.
Var inte otacksam, du kommer att tacka dina nya pantys längre fram ;) haha! Puss, animo guachita, jag finns här.