Ensamt och otryggt
Snart orkar jag inte mer. Ska det kännas så här varje jävla natt?
Finns så många ord men för få bokstäver. Det blir väl så när ord blir mer än bara bokstäver.
Jag önskar jag hade en "krisperson". Någon man ringer hit när det krisar sig. Typ som en mamma, eller mentor kanske.
Någon som skedar och väcker en när man dreglar. Någon som bryr sig om att man får i sig något på morgonen. Någon som påminner mig om att ta med vantarna när det är kallt. Någon som fixar matlåda och köper hem frukt och grönsaker. Någon som har koll på när man duschade senast.
Jag glömmer aldrig vid ett tillfälle i mitt liv då jag knappt kom upp ur sängen. Mamma stod inte ut och flippade till sist. Hon släpade mig till duschen mot min vilja. Jag skrek och grät men hon vägrade släppa taget. Jag skulle in i duschen. Hon var fan hårdhänt, blir fan lite upprörd nu när jag minns. Hon slet av min kläderna och jag stod och skakade som en liten kyckling. När det kalla vattnet träffade min kropp var det som om nålar stack mig. Det låter som tortyr men så levande hade jag nog inte kännt mig på länge. Mamma var asförbannad, tvättade mitt hår och svor på spanska. Jag grät tyst och tyckte mamma var så jävla elak. Jag kände att hon var så jävla arg. Frustrerad. Frustrerad över att se sin dotter ligga som en zombie i en säng. Arg över hur hennes dotters magra kropp tynade bort. Men när hon kammade mitt hår hörde jag hur hon grät och till slut kunde hon inte hålla sig. Hon kammade mitt hår med så stor ömhet att jag kände mig som om jag var gjord av porslin. Hon drog mig till sig och så grät vi i varandras armar.
Idag drar ingen mig ur sängen. Jag måste dra mig ur den själv.
Just nu känner jag mig stolt över mig själv för jag fixar något som inte alltid varit så självklart.
Jag fixar det här.
Ensam.