To be ahelyn

Denna kvinnan kommer till Sveariket, *bEr tIiLl GuD* Snäääälllla, jag vill gå. Jag vill, jag vill, vill, vill, vill. Ameeen!
Jag förtjänar fan att gå. Jag har stöttat fröken Spears genom rakad skalle till mullig magdans. I Disööörv to go!

Det är svårt det här med att blogga. Jag har alltid försökt se min blogg som just min blogg. En plats där jag har tillåtelse att skriva va fan jag vill. Men det är inte så lätt. När människor i min närhet blir ibland ledsna av nåt inlägg är det jävligt synd men det enda jag kan säga är att jag skiter fullständigt om nån blir kränkt eller sårad. This is my place. Passar det inte finns det ett rött kryss längst upp till höger.
Aja, annars kletar jag på Victoria´s Secret läppglans på läpparna och käkar upp det. Det luktar godis. Mmm, det får bli min lunch för att jag har köpt en bikini idag och jag pallar inte transporteras bort från stranden i en lyftkran i sommar.

Nu gick min vän. Och jag fick inte ens en kram som jag så hatar att få.

Jag har ingen hals på denna bild. Men det gör inget för att jag har ju råkat få blåa ögon som plåster på såret, ser ni det?
Nästan lika blåa och fina som Sandys.
Dessa bilder är från i fredes då Fitness brudarna var ute på äventyr. Holla!!

Det här är nog bland det ärligaste jag någonsin skrivit i denna blogg. Jag är nästan rädd för mina egna ord, för jag har liksom aldrig erkänt de ens för mig själv. Som ni märkt så är kärlek inget ämne jag överhuvudtaget längre nämner i mina inlägg. Det är ett meveten val som är just i denna sekund på väg att brytas.

Min största kärlek är ett minne blott. Han finns inte vid min sida och jag säger som Robyn. Cause he never were and he never will be mine. För han var aldrig min. Om jag ska sammanfatta vår romans i tid kanske de varade två månader. Det är ingenting, jag vet. Hur vet jag att det är kärlek då? För det har gått ett halvår och det går inte en dag utan att jag inte tänker på honom. Jag vet att jag alltid kommer att minnas honom. I resten av mitt liv. Ni vill att jag ska berätta men jag vet inte riktigt hur jag ska börja, eller sluta. Det hann liksom aldrig börja innan det var slut. Det fann inte heller något slut eftersom det aldrig riktigt började. Det är nog den mest patetiska kärlekshistoria som funnits i historien. Men den är min.

Jag träffade honom i en väldigt splittrad tid i mitt liv. Förnuften var nog inte det bästa. Ändå när jag minns tillbaka så är den det Priscilla som känns mest sansad av de alla. Jag var lugn och trygg. Reflekterade och analyserade, som vanligt. Det är väl tack vare det som jag klarade mig ur detta helskinnad. Hur som helst, så vid vårt första möte samtalde vi flera flera timmar. Min käft gick i ett. Jag berättade om ALLT, det var väl nerverna som fick mig att oblygt prata på. Han berättade också mycket. Vi fick kontakt. Vi klickade. Han gav mig sitt nummer innan han gick och jag slängde det. Det var väl varningsklockorna som fick mig att göra det. Efter denna incident började våra oskyldiga möten. Vi träffade på offentliga platser och pratade om allt mellan himmel och jord och varje gång uppmanade han mig att ringa. Han gav mig sitt nummer om och om igen. Jag kände mig så speciell, ni anar inte. Han fick mig att känna mig som en gudinna bara genom att ställa frågor och lyssna intresserat. Han gav mig aldrig komplimanger, men det liksom behövdes inte. Jag visste att han gav mig all uppmärksamhet i världen. Det var bara mig han tänkte på.

Varför jag fastnade för honom? Jaa, självklart var han snygg. Han hade det där lilla extra. Men ytlig har jag aldrig varit. Det som drog mig till honom var det faktum att jag visste att om jag blev hans tjej skulle jag vara den lyckligaste tjej på denna jord. Jag visste att mig skulle inget fattas. Han skulle vara allt det jag velat ha av en man. Jag var/ är hundra procent säker på att jag älskat denna man till döds. Han hade gett mig allt, och lite till.

Jag svävade på moln. Men samtidigt hängde det ett stort svart över mig. Jag kunde inte slappna av. Flera reagerade och bad mig avsluta detta som i princip inte hade börjat. Varningsklockorna ringde som bara den. Det gjorde att jag inte kunde mig mig hän åt denna kärlekshistoria. Jag ville bara avsluta den. Jag ångrar det nu. Jag önskar att jag spolat ner fönuftet i toastolen och bara låtit mig glida med i ruset. Men då kanske jag inte klarat mig så bra som jag ändå gjort. Heartbroken är inget tillstånd man liksom eftersträvar. Både han och jag, mest jag visste att det aldrig skulle gå. Vi var så olika.

Jag kom honom nära en natt. Vi hade ju som sagt aldrig träffats ensamma. Men på slutet började han komma till min port och så satt  vi där som två fjortonåringar. Han rökte, ibland tog jag ett bloss, blev kritvit och ångrade dåliga beslut. Vi hade alltid flera meter avstånd mellan oss. Det låter löjligt, men jag är hård med sånt där. Eller ska jag säga mamma är hård med sånt där. När han skulle gå kramade han om mig. Hårt och länge. Jag kände att han var ledsen. Jag ville hjälpa honom att bära den smärtan. Jag ville hjälpa honom med allt i livet. Jag ville vara vid hans sida förevigt. Men det sa jag ju inte. Istället puttade jag bort honom. Skrattade nervöst och återigen påpekade jag att vi borde sluta ses. Det var lika bra liksom.

Någonstans här började saker och ting att dö ut. Och jag började märka hur fast jag var vid honom. Min mobil var ett stort jävla ångest moment. Jag kunde vakna mitt i natten bara för att jag tyckte mig höra att sms kommit. Men inget kom. Jag hatade min jävla mobil. Jävla fittmobil. Men så en dag. En dag visslade det till nedanför mitt fönster. Där stod han. Han vinkade ner mig. Och jag satte mig golvet och höll för öronen samtidigt som jag försökte kväva mitt leende. Kan ni förstå vilket stor jävla intryck denna man hade på mig. Det här händer liksom aldrig mig. Jag ställde mig vid förstret igen och öppnade det. Försökte se oberörd ut. Han med. Men man såg. Jag hade saknat honom så otroligt mycket. Som om han varit min äkta man i 10 år och precis kommit hem från kriget. Den känslan hade jag. Jag sprang ner till honom och så gick vi en sväng. Precis som vanligt pratade vi om oväsentliga saker. Saker som ingen egentligen bryr sig om. Det enda jag ville var att vi skulle prata om oss. Om vår framtid. Jag var villig att bajsa snett på alla för hans skull. Nu var jag det.

När vi var tillbaka vid min byggnad, sa jag till honom att komma upp till mig. Klockan var mycket, för mycket. Så det vi gjorde var att lägga oss raklånga på sängen och sakta somna in. Denna natt var nog den längsta av de alla. Vi hade en häftig kontakt mellan oss medans vi sov. Jag kände hur han tog min hand, släppte den och vände sig om. Jag tryckte mig mot hans rygg, andades in hans doft och vände mig om. Han drog med sitt finger längst min nacke, vände sig om. Jag tog hans hand, våra fingrar flätades ihop ett par minuter och så släppte vi.
Det var som hela vår relation. Vi ville men vi ville inte.

Vi skildes åt morgonen efter i tystnad. Det fann inget att säga. Vi hade i sömnen sagt allt.
Han gick. Jag blev kvar. That`s it.

Jag raderade hans nummer för ett par månader sen. Det störde mig att bläddra förbi hans namn.
Jag var nog inget speciellt i hans ögon. Jag var inte tillräckligt speciell för att han skulle satsa på mig. Eller så var det försent. När jag ville då var det redan försent. Ja, ni ser. Jag har tusen teorier till varför det inte blev vi. Så här kan jag sitta i timmar och analysera. Men vad gör det. Vad tjänar det till. Det är över.
För honom var detta antagligen ingenting. Detta är min version. Hans låter säkerligen helt annorlunda. För honom var nog inte detta ens i närheten av kärlek. För mig är det det.


Det här är min kärlek.
Jag kommer alltid att sakna honom.

Jag hade varit perfekt för honom.
Han hade varit perfekt för mig.

Jag stoppade en kniv in i brödrosten igår kväll och sen fick jag sitta där i mörkret och skämmas. Jaaa, jag vet.  "Men ööööh, hur fan kan man va så dum och stoppa en kniv in i  brödrosten", men vet ni vad jag har alltid fått ut brödet med en kniv.  Alltid. Nu hade jag lite otur och det blev kortslutning, men det betyder inte att jag är dum. Jag vet precis vad jag gör. I live on the edge, så att säga. Men nu är allt fixat. har pratat i telefon med mami i två timmar och städat och haft mig. Nu ska jag träffa Rubie lite och sen blir det jobb på kvällen. Men det skiter väl ni fullständigt i.

Jag är sjuk. Jag gick nyss ner och köpte massa anti sjukdoms shit för jag vill inte bli sjuk. Och nu måste jag jobba. Och jag vill inte. För att jag är sjuk ju. Mammaaaaaaa!!! Haha, som att mamma skulle bryr sig. Jag har en helt underbar mamma men om det är något hon var dåligt på så var det vård av sjukt barn. Hon hade alltid den där blicken "är du verkligen sjuk din lilla mytoman?" och på sin höjd slängde hon fram en alvedon. Vatten fick du hämta själv.

Vilken härlig morgon va?
Igår hade jag lite feber, kan förklara "gå och dö" snacket lite granna. Men idag mår jag kalas. Jag är så glad idag för jag ska träffa Julia. Ni vet, "jag ska bli läkare och ge Priscilla fri sjukvård och roliga piller i resten av hennes liv"  Julia. Ja, precis hon,  Så nu ska jag fan städa lite här och få ordning på mitt hår som lever ett eget miserabelt liv. Har jag berättat att jag snart fyller år?

Jag måste ge någon min extranyckel. Jag och E kom på att jag dött inatt hade förmodligen ingen kommit in i min lägenhet förrens på torsdag. Och det är väl för jävligt rent ut sagt. Fyra dagar död och ingen som kan komma in i min lägenhet. Den tanken skrämmer mig pyttelite. Vi gick igenom vem som märkt det först och vem som hade gjort något åt saken.  
Jag tror faktiskt att den som helt ärligt hade märkt det först hade varit Sandy. För jag hade ju inte kommit till jobbet varken på tis, ons och tors. Och då hade det blivit liv i luckan vill jag lova. Chefen och Sandy hade förmodligen telefonterrat mig så pass mycket att jag hade återuppstått från de döda endast för att klicka dem och stänga av min lur. Jag kan väl för fan få vara död i fred. Jag lovar att min chef hade blivit tjurig för att jag inte fixat nån som kunde ta passet. Han hade suckat och tyckt att det var dålig stil av mig. Ja vad är det för stil. Gå och dö och inte bry sig om att åtminstonde ringa och döanmäla sig. Fy fan för dig Priscilla. Fan vad dåligt alltså.

Nu går Lillasyster in...

Jag är så jälva nervös inför imorgon. Varför får ni inte veta nu, men imorgon på kvällen får ni. Jag kanske åker utomlands snart. Så ni vet. Men bara kanske. Om saker går som jag vill. Men först har jag lite att reda ut här hemma. Det känns i hela kroppen att jag inte träffat min lllasyster på länge. Jag fikade med världens bästa Henke idag. Han är så jävla kass och släpar mig runt heeela Stockholm i tio cm klackar. Men vad kan man begära av två Osbybor i jakt på ett fik i huvudstaden. Hur svårt kan det vara liksom? Tills slut hamnade vi rätt och ingen var gladare än mina två små fötter.
Jag har inga bilder att visa upp. Ska vi lägga upp en låt kanske?

SKöööööööööön låt!
Eller hur Sandy?

En ghadi filmade mig med sin mobil när jag satt på tåget hem. Han höll upp sin telefon rakt mot mig medans han kollade ut genom fönstret. Sen vände han på mobilen och drog den liksom runt mig och fortfarande hade han mage att glo ut genom fönstret. Jag var så jävla paff att förmodligen ser ut som en efterbliven på hans film. What the fuck liksom? Vi gick av på samma station och då småjoggade jag hela vägen hem.

Plingar på min gitarr och sjunger så vackert.
Okej, ibland blir det lite falskt. Då blir jag tyst. Lyfter på ena ögonbrynet och glor snett på mig själv. Sen gör jag ett nytt försök. Ibland låter det vackert. Då vill jag gråta en skvätt och spelar in en skiva eller två. Jag äter kanelgifflar medans jag gör min musik hörd. Jag är en godis. Så ni vet. Glöm för fan aldrig det.

Jag har kört slut på min bensin och nu står bilen i garaget utan en droppe och jag oooorkar fan inte putta den till en bensinmack. Va fan gör man nu? Köper en dunk och promenixar en mil tillbaka från statoil. Eller förtränger att man har en bil och hålla tummarna för att den heliga anden fyller på tanken en vacker dag. buuhääää
SKIT I DET NU.
Idag gjorde jag så jävla mycket bra. Jag ringde så sjukt mycket myndigheter att jag blev bra på det. Något jag uppmärksammade var hur mycket trevligare bemötande man får när man tilltalar idioterna vid namn.
Exempel.

- Vääälkommen till Folksam, du pratar med Hanna!
- Hej Hanna, mitt namn är Priscilla
- Heeeeeeeeeeeeeeej, vad kan jag hjälpa dig med?
- Joooo Hanna, nu ska du få höra...


Vilken jävla skillnad va! Jag fick till och med ett direktnummer ifall att jag skulle stötta på ytterligare komplikationer.
Det ni! 

Snart fyller jag år!

Hallå? Kan Sandra nyktra till nån gång och skicka bilderna från i fredes eller? Fy farao vilken kväll alltså. Det kändes som om vi var överallt och nu när minnet är så gott som tillbaka så var vi verkligen överallt. Vi kom in gratis så det förklarar ett och annat. Nu ska jag ut i solen lite.. Men jaaa, jag ska blogga.

Nu är dags för haffle (party party) och det ska bli så satans roligt.
På mig har jag : Kläder
På fötterna: Inte helt oväntat, skor
På min arm: En väska
I min påse: Vin.

Imorgon lovar jag minst fem inlägg. Jag looooovar.
Och jag ska berätta allt om kärleken.

Den Kärleken.

Som klickar sig in på denna blogg. Fyfaaan, vilken tråkig blogg. Jag hade aldrig i livet läst den. Så jävla död är den. Igår satt jag och läste igenom mina gamla inlägg. Shit vad jag inte känner igen mig. Det är som att jag läser en främlings blogg typ "åh, spännande..." Ja, man var ju lite annorlunda på den tiden. Helt sjukt hur mycket jag har förändrats på typ ett år. Hela mitt liv har vänts upp och ner och mitt jag är nog inte vad det brukade vara. Min kamera har jag glömt i Skåne, så det är min ursäkt till mitt värdelösa bildbloggande. Jag bara ooorkar inte. Eller så skriver jag och sen trycker på delete. Jag låter så fruktansvärt töntig från och till. Men vad ska jag skriva om? Ni är ju en drös som läser, snälla dela med er? Vad vill ni att jag ska skriva om på bloggen?

Jag fryser om röven.
Japp.
Jag tog fel tåg.
Hamnade där pepparn växer.
Alltså Farsta strand.
Självklart var det tågförseningar.
Vad annars.
Rumpan min parkerades på en kall bänk.
Där fick den så den teg den jävlen.
Den har varit väldigt olydig den senaste tiden,
Sprang hem.
Två män jagade mig.
Vardag i Flempan.
Nu sitter jag här.
Röven är kall.
Men hjärtat är varmt.
Puss.
Haj.

Gud vilken fin dag det har varit. Tack för idag, tack för en underbar vanlig daaaaaaaaag!
Dagen började med en underbar manikyr spa eller hette det spa manikyr (?) av min kära K. Salongen låg på Malmskillnadsgatan och det var inte jätteroligt att fråga människor efter den gatan. Speciellt inte klädd i en kort kjol. Folk trodde väl det var min första dag på jobbet. Det bjuder jag på. Iallafall sedan blev det en liten sväng på stan och en sushi lunch med min barndomsvän och vapendragare Henke. Alltså Gud. Tack för att du låter solen värma min kinder och tack för att du skapade sushi och Dilan och Robar. Puss haj.