To be ahelyn

Jag älskar fortfarande Turkiet. Och Turkiet älskar mig.
Den här låten kommer för evigt att påminna mig om. Saltvatten i ögonen. Dans på svettiga dansgolv. Lycka med min syster och mamma. Skratt med vänner. Promenader längst stranden. Och kärlek.

jag är tillbaka.

Haha. AIK är bäst. Puss mina älsklingar.

Det känns som om jag nåt på sluttampen av min resa. Samtidigt känns det som om den precis börjat.
Under de senaste nio månader har jag fått bestiga berg dagligen. Hela tiden fått rabla någon form av mantra för mig själv. "Så Priscilla, nu gäller det att vara stark. Du fixar det här. Du har fixat värre. Du måste bara vara stark" Och jag fixar det. Ibland kryper jag upp för berget. Ibland får någon släpa mig upp. Men man fixar det. Det gör man alltid. Och så går man på stadig mark ett tag, i mitt fall ett par dagar, och redan ett par meter fram skymtar man ett berg till. Tittar man lite nämre så ser jag minst fem berg till som väntar på att bestigas. Och jag förlorar all kraft. Jag får mjölksyra i vartenda liten muskel i min kropp och vill bara ge upp. Men det går ju inte. Jag måste vidare.

Jag måste hitta ett sätt. Ett sätt att trolla bort bergen.
Jag tänker inte bestiga ett berg till. Jag tänker fuska mig runt dem. Ta omvägar och ta mig fram på annat sätt.

I can cuz I think I can.
Så är det ju.

Jag har placerat bergen där by my self.
Jag ska sudda bort dem.

Jag kommer snart.
Jag ska bara...

Jag måste bara berätta!
Jag var på Josefinas - Djurgården.
Så ska jag fram till baren och beställa nån form av dryck.
Ställer mig upp, rättar till byxan, slätar till blusen och går fram på mina snygga pumps.
Självsäkert strutsar jag fram till baren, håller huvudet högt, nästan för högt.
För jag missar en liten ramp (fan ta dig som byggde stället) och jag faaaaaller fram.
Alltså pladask på magen fram. Det enda airbag jag hade var typ inlägget i bhn och tacka Gud för det.
Jag reser mig fort som fan. Samlar ihop mitt shit. ( som ligger över allt och jag hör hur hela svenska folket drar in andan)
Ställler mig vid baren och beställer min dryck.
Bartendern tittar förskräckt och frågar om det "gör ont?"
Näää, jag känner inget. Det går inte att känna något när man är sååå förnedrad att man vill hämta en spade och gräva ner sig själv. På plats. Tills slut kunde jag inte hålla mig utan började gapskratta. Och då äntligen fick ALLA skratta. Och vi skrattade och folk frågade "hur gick det" och vi skrattade vidare.


 

Jag bjuder på detta !

Hejdå alla barn.

Jo och nu gör jag mig fördig inför kvällen. Deta kommer bli skitbra ikväll. Känner det på mig.
Till er som kommenterar dLo.blogg.se så ber jag er sluta skriva saker till henne som rör mig. Skriv era kommentare här istället. Dilan är för mig en viktig person i mitt liv som jag värderar högt och jag vill INTE att ni gör henne upprörd. Okej?

Ha en supersuper kväll!
Tack för att ni läser min blogg.
<3 er!

Jag undrar vad  det är för kraft som får kroppen att utföra alla gamla invana rutiner, fast själen vrålar i protest. Jag tycker den kraften borde ha en särskild benämning. Det är den som aktiveras när någon dör och när allting runt en rasar. Jag har verkligen fått använda mig av den de senaste dagarna. Vad är det som får kroppen att resa sig ur sängen. Vad är det som får en att fortsätta när maten mister sin smak och allt tappar sin färg.
Jag vill förklara för er. En gång i tiden rubbades mitt nervsystem. Jag är stark. Det är jag. Men när jag mår dåligt blir min smärta i värsta fall fysisk. Psykisk smärta är lite lättare att bära. Men när man känner hur hela kroppen reagerar på hur man mår känns det rent ut sagt för jävligt. Jag känner som ett tryck mot bröstet. Som att en hand pressar mig ner mot sängen, eller bakåt när jag går framåt. Jag känner en klump fjärilar i magen som vill leta sig upp för strupet. Jag får riktigt svårt att andas. Jag hatar det.
Efter regn kommer solsken, heter det. Men efter solsken kommer oftast regn igen. Och jag är trött på det.
Jag är trött på att vandra omkring i en oas där jag långt ifrån upplever trygghet. Jag går på en plattform som kan ryckas bort när som helst. Det känns som om jag lever i en illusion och jag känner mig ensam i detta. Ensam i smärtan. För det är ju bara jag som känner så här. I mitt stilla sinne så jag är jag så jävla medveten om det. Man kan lura sig själv ett tag. Men sen tar det stopp. Och allt är kristalklart nu. Det går inte att gå tillbaka när man insett det.
Mobilen växte i mitt hem och tog över rummet igår. Nu har den krympt till sin vanliga storlek och jag andas inte längre genom ett sugrör. Men trycket för bröstet är kvar och jag är dessutom kvar i min dimma. Jag skäms lite över det. Men bara lite. Jag har iallafall så jävla bra pelare att stötta mig mot. Jag tackar Gud för min kollegor som bjuder på cigg och kramar om mig som om jag var deras käraste ägodel. Det är en viss känsla att krypa upp i en stark och varm famn och känna sig liten och hjälplös. Även om inget förändras av det så lugnar fjärilarna ner sig och hjärtat blir så varmt att luftvägarna befrias. Djupa andetag istället för små korta och hetsiga som känns som om de tar slut när som helst.
Nu är det helg mina vänner. Jag önskar er den bästa. Jag ska försöka göra min till den bästa även jag. För det är ju bara jag som bestämer hur mitt liv ska se ut.

Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat som jag varit med förut nånstans.
Jag antar det fanns nån du skulle ringa om jag inte fanns.
 
Okej, min kamera dog så jag måste bevara detta minnet med ord. Fan vad vi har ätit. Vi åt för kung och fosterland och lite till. Köpte en ny outfit bara sådär. Konstaterade att min inte dög när jag såg R.s nobel (pristagare) dräkt. Så som en rutinerad sthlmsbrutta som man är, drog man liksom in lite här och var och slängde ihop nåt som flashigt. Sen så åt vi och vi drack. Och vi åt och vi drack. Går inte en låt så här??

Vad ska jag skriva.?

D e t f i n n s i n g a o r d l ä n g r e m e n j a g k o m m e r a t t f i n n a d e i g e n s o m j a g a l l t i d g j o r t.


Så där skriver jag bara när jag har ont.

Jag har så satans ont i min kropp. Träningen gick lite överstyr känner jag. Idag drömde jag att jag försov mig. Sprang runt i panik och bara visste att jag var tvungen att ta mig till jobbet. Klockan tickade på och jag försökte komma på ursäkter till min försening. När jag vaknade konstaterade jag att jag för första gången i mitt liv upplevt en sanndröm. Så är typ synsk nu med andra ord. Det här är kanske min grej. Att drömma om vad som ska hända. Kanske kan jag öppna ett eget företag och tjäna pengar på det. "My dream Your life" skulle det kunna heta. Fast jag får ju bli bättre på det än så här.
Vilken varm dag visst. Jag tycker inte vi ska klaga på årets svenska sommar. Den har faktiskt varit helt OK.
Jag har läst lite av era kommentarer. De elaka publicerar jag i vanlig ordning inte. Haha, jag läser inte ens dem. Ser jag att meningen börjar med DIn jävla.... så tar jag bort. No orko = orkar ej (spansk/svensklish)





ÅH! jag vill tillbaka.

Mobilen är som en del av min familj. Jag känner mig tom när jag inte har den med mig. Likaså kan jag ibland hata den och få ett stort begär av att få den att försvinna, eventuellt dränka eller ha ihjäl den. Precis som man kan känna med en familjemedlem. Mobilen kan även kännas som en del av en själv. Där man kan finna en tillflyktsplats och försvinna med hjälp av sms konversationer. I mitt fall fungerar den bättre än klumpen jag har till hjärna. I mobilen finns gamla sms från sommaren-79 och bilder som kan få strupen att snörpas eller hjärtat att rycka till. Det finns en alarmsignal som ger en panikångest eftersom den påminner om varma sängar och tidiga mornar. Precis som mammas röst på högstadiet. Man blir expert på att hantera sin mobil. Den må ha sina dåliga sidor men man har liksom lärt sig leva med de hinner man inte ens reflektera över dem. Precis som man gör med sina vänner. Först är den ju skitsnygg. Man vågar knappt röra den och är livrädd för repor eller dylikt som kan förstöra dess vackra yttre. Man lägger den på bordet i slow motion och smygtittar på den hela tiden. Med tiden vänjer man sig vid och tröttnar lite lätt. Man slänger den i väggen när man mår dåligt. Eller hotar att befrukta mobilens mamma när den inte gör som man vill. Precis som man gör i ett förhållande. Efter en tid, för mig två år av ren kärlek och lojalitet, så börjar man titta lite på andra eventuella alternativ. Det kommer ju så mycket nytt och snygg som lovar total tillfredställelse. Och så sneglar man lite trött  på sin egen mobil där den ligger så sorgligt längst ner i väskan bland chokladsmulor och tamponger. Men man ger den en chans. Den funkar ju ändå. Trots att den krånglar och kanske inte är den hetaste på marknaden. Man är ju lojal. Men så kommer dagen. Dagen då det inte finns något att göra längre. Kärleken har tagit slut och våra vägar måste skiljas åt. Kanske var det mitt fel som inte behandlade den med mer respekt och vördnad. Kanske var det mobilen som gav upp för lätt. Idag säger jag farväl till min Samsung. Den är fylld med kärlekssms, hot och en massa "vad gör du?" och "okej" . Visst har vi överlevt mycket ihop. Fyllan då jag nästan tappade dig i vinglasset. Eller dagen då jag glömde dig i en toalett och sprang barfota över T-centralen för din skull. För att inte tala om hur du har väckt mig varje morgon, trots att jag gång på gång förbannat dagen du blev tillverkad. Jag har pussat dig när jag fått fina sms och älskat att du finns till i mina kritiska stunder då endast du varit min länk till omvärlden.
Nu går vi båda vidare.
Jag säger farväl.

Jag tycker att "jag skulle kunna äta ditt bajs" är bland de mest vackraste komplimanger jag fått i mitt liv. Och jag har hört det mesta. Om någon skulle kunna äta ditt bajs skulle den personen i princip kunna göra vad som helst för dig. För att äta bajs det gör man väl bara om man får ett antal miljoner eller om någons/ens liv hänger på det. När man äter någons bajs har man hamnat i ett tillstånd som jag skulle vilja kalla - the botten is nåd. Nu menar nog inte denna personen att han på fullaste allvar skulle steka min bajskorv och avnjuta den tillsammans med ett glas rosé. Han menar ju så klart...


... att han <3 mig.

Julia säger:

jag tyckte det var fint när leo sa att han saknade tillochmed mina finnar på ryggen

Julia säger:

HAHAHAH

Julia säger:

det är dock inte så fint sagt så här i efterhand

Julia säger:

jag skrattar på mig varenda gång jag tänker på det

P säger:

HAHAHAHAHAHA

...om någon (en kille) säger:
- Jag skulle kunna äta ditt bajs.

Hur kär är man då?