To be ahelyn

Jag undrar vad  det är för kraft som får kroppen att utföra alla gamla invana rutiner, fast själen vrålar i protest. Jag tycker den kraften borde ha en särskild benämning. Det är den som aktiveras när någon dör och när allting runt en rasar. Jag har verkligen fått använda mig av den de senaste dagarna. Vad är det som får kroppen att resa sig ur sängen. Vad är det som får en att fortsätta när maten mister sin smak och allt tappar sin färg.
Jag vill förklara för er. En gång i tiden rubbades mitt nervsystem. Jag är stark. Det är jag. Men när jag mår dåligt blir min smärta i värsta fall fysisk. Psykisk smärta är lite lättare att bära. Men när man känner hur hela kroppen reagerar på hur man mår känns det rent ut sagt för jävligt. Jag känner som ett tryck mot bröstet. Som att en hand pressar mig ner mot sängen, eller bakåt när jag går framåt. Jag känner en klump fjärilar i magen som vill leta sig upp för strupet. Jag får riktigt svårt att andas. Jag hatar det.
Efter regn kommer solsken, heter det. Men efter solsken kommer oftast regn igen. Och jag är trött på det.
Jag är trött på att vandra omkring i en oas där jag långt ifrån upplever trygghet. Jag går på en plattform som kan ryckas bort när som helst. Det känns som om jag lever i en illusion och jag känner mig ensam i detta. Ensam i smärtan. För det är ju bara jag som känner så här. I mitt stilla sinne så jag är jag så jävla medveten om det. Man kan lura sig själv ett tag. Men sen tar det stopp. Och allt är kristalklart nu. Det går inte att gå tillbaka när man insett det.
Mobilen växte i mitt hem och tog över rummet igår. Nu har den krympt till sin vanliga storlek och jag andas inte längre genom ett sugrör. Men trycket för bröstet är kvar och jag är dessutom kvar i min dimma. Jag skäms lite över det. Men bara lite. Jag har iallafall så jävla bra pelare att stötta mig mot. Jag tackar Gud för min kollegor som bjuder på cigg och kramar om mig som om jag var deras käraste ägodel. Det är en viss känsla att krypa upp i en stark och varm famn och känna sig liten och hjälplös. Även om inget förändras av det så lugnar fjärilarna ner sig och hjärtat blir så varmt att luftvägarna befrias. Djupa andetag istället för små korta och hetsiga som känns som om de tar slut när som helst.
Nu är det helg mina vänner. Jag önskar er den bästa. Jag ska försöka göra min till den bästa även jag. För det är ju bara jag som bestämer hur mitt liv ska se ut.