To be ahelyn

Jag brukar läsa en blogg. Det är en skitkul tjej (som förövrigt går på min skola) som driver den.  Hon förespråkar Girl Power och är sådär kreativ och rolig som man själv önskar att man var när man är som tråkigast. Hennes livs kärlek näms ofta i bloggen och det är även han som hon bor med och gör det mesta ihop med. Tjejen är duktig på att skriva men även en blind skulle kunna läsa sig till hur ooootroligt kär denna tjej är i sin man. Man kan läsa det mellan raderna men även över och under raderna. Det är så otroligt sött och jag blir varm i hjärtat, för att jag vet precis hur det är att älska på detta sätt. Men jag blir även rädd. Det är något hysteriskt över inläggen. Typ. Om - du - försvinner-försvinner - min - livslust. Jag vet att det är ungefär så man resonerar när man är upp över öronen förälskad men jag blir fan mörkrädd. Det är något i sån här typ av kärlek som inte får mig att vilja byta plats med henne. Kärlek är det bästa som finns. Jag älskar att vara kär. Kärlek är a och o. Men ändå. Det kommer så mycket negativt med i det där kärleks paketet. Att jag tänker så här får mig att bli ledsen. Det känns som om jag hellre känner ingenting än känner kärlek. Och det är en tragiskt tanke.

När jag var 14 år mötte jag vad jag kallar "min första kärlek". Vi kan kalla honom Fredrik. (Han hette Fredrik)
Jag svävade på rosa moln i ett halvår innan vi ens blev ett par. Vi träffades bara i skolan under nästan ett år och ibland hade vi följe en bit hem från skolan. (Jag hade Hitler-föräldrar) Efter några månader fick han komma hem till mig. Vi satt i vårt vardagsrum i flera månader (Hitler) och tittade på meningslösa debbatprogram. Så småningom blev vi ett riktigt par. Ett kärt tonårspar. Fredrik och jag var som jang och jang eller jing och jing. Vi var varandras motsatser och drev fram det sämsta ur varandra. Vår relation var stormig och ständiga bråk om svarsjuka och maktkamper avlöste varandra. Jag har aldrig i mitt liv varit så kär som jag var i denna Fredrik. Han var mitt liv. Jag kunder b o k s t a v l i g t talat inte andas utan honom. Jag har aldrig i mitt liv mått så här dåligt som jag gjorde när jag var med Fredrik. Jag kunde varken leva med honom eller utan honom. Fredrik hade lättare för att leva utan mig. För så är det alltid mina vänner. I en relation, så är det alltid en som håller för hårt. Eller en som är för hal. Fredrik och jag var en destruktiv kärlekssaga som jag aldrig vill återuppleva igen. Trots att det innebär att jag aldrig lär älska på samma intensiva sätt igen. Det tog mig år att komma ur denna episod i mitt liv. Det är en av de saker jag numera räknar in i min meritlista, för det var fan inte lätt. Jag lärde mig att leva utan Fredrik och i slutändan var det Fredrik som satt på knä och inte kunde andas för att jag var borta. Vi gjorde varandra mer illa än gott skulle jag vilja säga med facit i hand.

När man träffar en ny människa och tillåter sig själv att bli kär tar man med sig sitt bagage fullt med kärlekssagor, svek, förlåtelser, lycka och sorg. Man är som människa skapad och indirekt påverkad av allt man tidigare gått igenom. Man försöker inte göra samma misstag. Man försöker göra det bättre. Man försöker. För utan kärlek överlever man knappt. Längst ner ligger min och Fredriks kärlekssaga som en rutten banan gör i en skolväska. Stanken och den svarta färgen påminner mig om att jag hellre är ensam än i en sådan saga igen.
Det är fan inte värt det.
Det kan ärren på min kropp och min själ intyga.