To be ahelyn

Idag var bara en sån dag, ni vet.
Då man inte riktigt kommit över helgen och allt vad den innehöll.
En sån dag som man går och letar efter tecken och svar på platser där man aldrig kommer att finna mer än ett par cigarettfimpar och vita tuggumifläckar. En sån dag då man suckar för högt och människor i ens omgivning visar upp en bekymmerrynka och klappar en på axlen. En sån dag då man sätter upp håret, tar ner det, sätter upp det bara för att släppa ner det igen. En dag då man räcker ut tungan och viskar motherfucker bakom ryggen på folk som bara råkar finnas till.

Men så kom jag hem.
och jag fick känslan av att jag var älskad. Kanske.
och jag blev glad. Här i mitten. I hjärtat.
och i magen liksom fladdrade det till. På ett bra sätt.
och jag fick sätta mig ner lite. Bara för att liksom känna hur det känns.
Hur det känns när man är på väg ner.
Och nån sträcker ut en hand och liksom drar upp en. Flera meter.
Bara så där. På två sekunder.











Ingen kan älska som vi.