To be ahelyn

Jag hade fel. Jag hanterade inte det där med "mycket över axlarna" så värst bra. Jag föll. Ganska hårt. Känner mig omtumlad nu. Som att jag kommit hem från ett hemskt krig. Sett och känt för tok för mycket. Nu är allt avstängt. Jag liksom bara finns. Jag vet att jag är speciell, och nu menar jag inte i en positiv bemärkelse. Det är jag medveten om. Ibland känns det som om jag är 40 år på grund av mina upplevelser och livserfarenheter. Men tycker att jag är stark. Jag fixar det mesta. Men någonstans tar jag ändå skada. Även om jag lyckas förtränga och ignorera mycket, hinner det ikapp mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det när det väl händer. Överlever gör jag alltid. Men hur tar jag minst skada. Hur ska jag göra när jag förlorar kontroll över verkligheten.
Jag lovar att jag ska bli bättre på det här. Jag kommer att fixa även det här. Men inte just nu. Nu vill jag bara sova, sova, sova.