To be ahelyn

Luften har gått ur mig. Jag sover som en björn på nätterna och hör inga alarm eller samtal på morgonen. Vaknar tolv och vill bara fortsätta sova, sova och sova. Jag vet att det finns saker jag måste prata om, men varje gång någon drar upp ämnet skriker jag WooOOooOOOo högt för att bedöva hjärna och hindra den från att sätta igång och tänka. Hur länge ska jag hålla på så? Det enda jag hör i mitt huvud är min lillasysters ord. "Det är okej att vara förvirrad. Det är okej att gråta, det får man, helt okej"  Det ger mig ro. Så när jag vaknar och bara vill somna om berättar Lillasyster att det är helt okej att sova tills man får liggsår. Jag är dock positivt förvånad över hur människor verkar känna av att något inte är helt okej och kommer och våldgästar mig en efter en. Jag skrattar ju och säger att jag mår bra när de ringer men ändå så knackas det på min dörr. Jag är så otroligt tacksam över det.

Jag har en svår period framför mig som jag måste gå igenom. Det finns inga genvägar längre. Det är som att gå in i ett hus som brinner och hämta den man älskar. Man önskar man kunde trolla sig in eller klättra ner genom taket. Men det går inte. Jag måste ta mig in i huset. Jag riskerar att dö av brandskador eller syrebrist. Men OM jag fixar det så kommer jag att få vara med den jag älskar. Och det är värt allt.