En sån där natt man aldrig glömmer

Det var en sån där underbar kväll som man bara upplever när man är elva år och livet är en schlager typ. Det var snö utanför rutan och Tamara, lillasyster och jag var ute och åkte pulka. Vi skrek och skrattade och gjorde oss illa. Jag åt snö och alla tyckte jag var äcklig. Tamara råkade sparka mig när hon hamnade över mig med pulkan. Det fick hon sota för. En rejäl spark på skallen fick jag in när vi åkte ner för andra gången. Oj, förlåt (fullträff, jag var elak som liten) Det var en sån där dag man kom hem rosig om kinderna och vi blev serverade varm choklad och goda mackor med smält ost på ( och inget av det satte sig på rumpan!) Vi låg i sängen länge och pratade. Jag, lillasyster och Tamara, min kusin. Vi pratade om Niklas och Andre, snyggaste killarna i min klass. Vi pratade om hur Niklas hade sagt till hejdå Priscilla, fast det satt minst två andra personer i rummet (sånt här kunde man leva på och spelar om och om igen länge i hjärnan. Minst i tre månader. Tålamod försvinner med åren.) Vi pratade om mig mig mig. Lillasyster fick inte en syl i vädret, hon var ju typ född igår. Och så somnade vi. En sån där härlig djup sömn som bara barn kan falla i. Inga gamla pojkvänner som springer runt i string, eller räkningar som försöker strypa en. Varken några blodiga händer eller blodiga tänder.
Så plötsligt vaknade vi till av att någon skrek. Det kom utifrån.
Vi satte oss sömniga upp och tittade ut genom fönstret. Det var en sån där vacker vinternatt. Snöflingorna faller ner i slowmotion och man kan liksom följa de med blicken. Uppifrån och hela vägen ner tills den smälter ihop med den tjocka snön på marken. Under alla gatlyktor ser snön ut att vara gjord av diamanter. Men det är på grund av lampans gula sken.
Jag kommer ihåg att jag tänkte "Varför har hon ingen jacka på sig, det är ju jättekallt" Jag glömmer aldrig denna tanken.  Den var så jävla idiotiskt orelevant. Redan som barn svek hjärnan mig i kritiska stunder. Vi såg att hon grät och kupade sina händer runt munnen för att skrika på de vuxna.
"Min pappa har dött. Han är död. Min pappa har dött" skrek hon om och om och om igen när de vuxna frågade vad som stod på. Sen gick allt väldigt fort. Husets alla lampor tändes, garderober öppnades, nycklar skramlade och även om ingen grät så kändes det i luften att inget var som det skulle. Dörren öppnades till oss och mina hand höll hårt om Tamaras. Vi fick inga förklaringar. Upp och klä på sig. Vi skulle springa över till grannen som inte alls var en granne utan bodde en jävla bit bort men ändå tydligen tillräckligt nära för att kallas grannen. Vi sprang ut i kylan, Tamara och jag. Hjärtat dunkade och vi visste att det här måste gå snabbt. Så vi sprang. Och det var halt. Och jag halkade, ramlade och lyckades fälla Tamara när jag ändå var där nere (fullträff) och vi båda slog i svanskotan och bakhuvudet i en duns. Varför gör inget ont i den åldern? Vi låg där ett tag. Men så började vi skratta. Högt och sådär jobbigt som bara barn skrattar. Men så hög det till i hjärtat och det gjorde det förmodligen i Tamaras med. För vi slutade skratta samtidigt, reste oss och sprang vidare. Tillsammans med grannen sprang vi tillbaka och såg hur alla de vuxna försvann tillsammans in i den vackra natten. De skulle hem till en familj vars tillvaro aldrig skulle bli den samma. Vi la oss igen i den fortfarande varma sängen och kramade om varandra hårt. Sen grät vi.




Kommentarer
Postat av: e-B

shit, men vafan hände där inne?!??!? vafan det kliar i hela kroppen för helvete va hände med flickan då!?!?

2009-10-08 @ 13:20:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback