To be ahelyn

Jag önskar att jag just nu i denna sekund kunde sätta på mig en tjock tröja, öppna mitt fönster, placera min rumpa på soffkanten och tända en cigg. Alltså fy faseeeen vad jag vill röka. Jag älskar att röka. Sluta aldrig röka. Det är det bästa som finns. Jag har tagit mina viktigaste beslut med en cigg i handen. Jag har kommit underfund med så mycket samtidigt som jag haft den där vita pinnen i käften. Jag är ingen rökare själv. Har aldrig varit. Men jag har alltid älskat att ha cigg hemma och när det perfekta tillfället kommit plockat fram och rökt ut från mitt fönster. Så fort jag haft stress, oro eller beslutsångest så har en cigg, inte hjälpt mig, men funnits vid min sida. Det är så socialt att röka. Sitta ett gäng och bara skratta och röka. Och då ska vi inte prata om mitt feströkande. Äääälskar att feströka. Jag hobbyröker inte längre. Den tiden är förbi. Men jag saknar det. Inte varje dag längre. Men i stunder som denna då jag känner mig lite rastlös, lite jag vet inte vad, så skulle en cigg sitta fint.

Jag försöker minnas tillbaka nu. Men det är skrämmande att gå så långt tillbaka i tiden. Månader och år. År. Det är som att du precis upptäckt ett fult födelsemärke på din kropp och när du tittar på bilder och går bakåt i tiden så ser du att du haft det hur länge som helst. Utan att märka av det. Okej, keff liknelse men ändå. Det som är mest sorgligt är att jag träffat människor, lärt känna dessa människor, älskat och sedan fått vinka av dem. Och jag kan inte ens ärligt säga att dessa människor fick träffa den riktiga Priscilla. Jag vet inte. Vem är den riktiga Priscilla?
Ärligt talat, känns det som att jag håller på att utveckla henne nu. Som att jag tar mina erfarenheter, tidigare värderingar, åsikter, tankar och känslor och med hjälp av dem utvecklar mitt nya jag. Det jaget som jag ska vara i resten av mitt liv. Det som är ännu mer skrämmande är att jag så många gånger trodde att helvete var över. Att nu banne mig så vänder det. Att här kommer lyckan för hundar som oss. Men det gjorde det inte. Det som jag trodde det var slutet var istället början på något värre. Och där gick jag helt ovetandes om vad som väntade mig. Jo men saker såg illa ut  men jag borde skattat mig lycklig för att saker skulle get even more ugly. Jag vågar säga idag. Nästan tre år senare. Saker och ting har vänt. Det kommer aldrig vara lätt för mig. Livet, alltså. Jag har utsatts för många hemskheter för att kunna vara en sån som tar livet med en klackspark. Men jag kisar och ler mot solen när jag går ut ur min byggnad. Det är en bra start. Jag håller fortfarande på att lära känna mig själv. Framför allt lär jag mig att tycka om mig själv. Jag försöker spegla mig i min familjs och vänners ögon. De som älskar mig. Jag försöker se vad de ser i mig och älska mig för det. När han skrattar åt mina skämt och tittar på mig som att han precis funnit en diamant i öknen. Och alla ni som läser och kommenterar. Att ni vill läsa om mig. Att saknar mig, att ni stöttar och uppmuntrar en främling som mig. Ni anar inte vilken inverkan det gör. Jag blir hög på era kommenterarer. Lyckorus. Tack för att ni finns kvar. Nu tar vi en dag i taget vänner.

Jag borde aldrig ha slutat blogga. Jag ångrar mig nu. Jag slutade när allt rasade mitt framför ögonen på mig och jag bestämde mig för att inte vara med längre. Jag bestämde mig för att sova på heltid. Jag blev arg på alla runt mig. På livet. På Gud. Jag skrek på nätterna med svettiga lakan runt mig "Nu får du fan hjälpa mig! Jag är för fan din dotter, vare sig du gillar det eller inte". Det fanns människor runt mig som försökte nå ut till mig. Min familj, vänner och även främlingar ibland. Men det spelade ingen roll hur mycket folk ville hjälpa mig. Jag befann mig så nere att jag kippade efter andan så fort jag vaknade på morgonen. Att leva var som att bestiga ett berg. Jag hade förlorat all kontroll över mitt sinne och kropp och visste aldrig hur en dag kunde sluta. Jag var nästan rädd för att leva. Ja, jag vet. Det här är inte speciellt glamoröst. Detta är inte vad ni vill läsa om i en blogg. Blondinbella eller Kenza skulle aldrig förlora kontrollen. De går på flotta middagar och slår klackarna i taket. Men detta är min verklighet. Detta hände mig. En vacker dag ska jag skriva en bok om det. Man möter underbara människor på vägen. Som min läkare, som fick tårar i ögonen när vi sa hejdå. Sjuksköterskan, som sa att alla kunde dra åt helvete. Min kusin Tamara, som var den som plockade upp bitarna och med sitt skratt fick mig att skratta över den bisarra situation jag befann mig i. Att skratta åt sig själv. Fan det finns nog inget bättre.
Jag önskar att jag aldrig slutat blogga för att jag vill läsa om det som hände mig. Jag vill läsa om hur allt såg svart ut. Även om det för er som läsare måste vara en plåga så är skrivandet en del av min terapi. Jag tänker tillbaka nu och försöker minnas vart eller när det vände? Hur överlevde jag? Jag vet att jag inte vaknade en dag och såg livet med nya ögon. Men jag vet att något förändrades. Om jag inte slutat blogga så hade jag kunnat gå tillbaka och läsa.

Jag har så blandade känslor med den här bloggen. Jag älskar er läsare. Speciellt er som kommenterar och ger mig respons. Er vill jag krama och ge presenter. Jag vet dock att det finns läsare som vill mig illa. Inte många. Kanske max fem stycken. Jag vet att det är människor som på ett eller annat sätt känner mig eller har kännt mig tidigare. Och ärligt talat så vill jag inte att dessa människor ska veta om mig och mitt liv. Och det är så ganska svårt att undvika då jag slänger upp delar av det på nätet. Ibland känns det som att jag skriver och begränsar mig endast på grund av dessa fem personers existens. Jag har därför funderat på att byta blogg. Börja om från början. På nytt. Det som är tråkigt är ju alla min gamla inlägg som går förlorade. Alla minnen. Jag kanske inte ens borde fortsätta skriva. Att låta främlingar läsa dina texter och tycka och tänka är ju ändå en del av bloggandet.

Jag vet inte.



sjukt opassande bild. Men va fan.

Idag grät jag med huvudet mot kudden. Kudden blev blöt och jag testade att skrika lite i den. Det lät som när man skriker i ett glas. Man får ingen luft heller. Efter ett tag måste man vända huvudet åt antingen vänster eller höger för att hämta lite syre. Man bara måste. Igår var en hemsk dag. Vacker. Men hemsk. hemsk. hemsk. Jag grät natten vi fick reda på att du dött. Jag kommer ihåg att jag slog med händerna och mitt ansikte och skrek "Noooo" och lutade mig mot sängen. Sen har tiden gått som i slowmotion. Jag har inte velat gråta. För det finns de som förtjänar gråta mer än vad jag gör. Dina föräldrar. Dina syskon. Men igår. När jag såg din pappa, din bror, min pappa, dina bästa vänner gå fram mot kistan och lyfta den för att gå ut från kyrkan brast det för mig. Jag grät för att jag aldrig fick en chans att lära känna dig. Jag grät för att du var mitt kött och blod, min vackra kusin, och jag aldrig kramade dig och sa "jag älskar dig". Jag grät för att du nu är borta och aldrig mer kommer tillbaka. Jag känner en sån sjukt stark önskan av att få hålla om dig och pussa på ditt ansikte. Jag vill ge dig pengar. Jag vill köra dig till dina kompisar. Jag vill skälla på dig och ringa och fråga vart fan är du?
Jag har ett sår i mitt hjärta. Och det känns skönt att ha det där. På ett konstigt sätt.
Såret visar att jag älskade dig.
För att du var min kusin.
När vi ses igen så ska jag bevisa det för dig.


Jag älskar dig Kevin!

Imorgon börjar jag blogga.
walla jag svär!