To be ahelyn

Han hittade mig på badrumsgolvet. Hemtelefonen vid min ena sida och mobilen vid den andra. Jag låg på sidan tryckte mig mot elementet med ryggen. Det är så varmt där. Ibland när det är riktigt kallt ute så brukar jag längta hem.  Längta hem till min toa och mitt element. Tanken värmer i den värsta vinterkylan, faktiskt. Jag vet inte hur länge jag låg där men det måste varit ett tag för när han lyfte upp mig kändes min kind platt och kall. Jag visste att det var han när dörren öppnades. Dörrhandtaget åkte ner och på ett steg så stod han över mig. Jag brydde inte mig om att blunda. Min blick var redan fäst på det gråsvarta golvet och jag orkade på sin höjd bara blinka då och då. Jag hörde honom sucka över mig. Långa och flera suckar, alla samlade i en lång suck. Som om han stått över mig så många gånger förr. Det hade han inte. Jag har aldrig gjort så här förr. Men ändå kändes det som om jag legat på samma vis dag efter dag, år efter år. Han satte sig på huk och torkade upp det som hamnat på mina kläder. Han äcklades inte. Inte det minsta. Jag vet att jag önskat att han lagt ett täcke över mig där. Att han pressat ner mina ögonlock och format min kropp innan den blev kall. Men jag hade puls. Även om den var väldigt svag. Jag kände hur jag lyftes upp i hans famn. Hela jag fick plats i den. Jag till och med kröp ihop och vände ansiktet mot hans bröstkorg. Och så stod han så där en stund. Och vaggade mig fram och tillbaka. Som ett litet barn. Han sa inget utan satte sig på toastolen med mig i sin famn. Jag tryckte mitt ansikte mot hans bröst hårdare för att liksom markera att jag inte tänkte möta hans blick.

När första droppen landande över mig fick den mig att för första gången på flera timmar reagera. Jag stannade upp min svaga, patetiska andning och väntade in nästa droppe. Och så kom den. Då släppte allt. Jag grät. Jag grät i Adams famn. Och han grät med mig. Tyst. Jag tog tag i hans t-shirt och knöt den runt mina fingrar som att jag hämtade kraft. För att det kändes som hela bröstet skulle brista om jag inte slutade gråta. Jag drog efter andan. Men jag fick inte tag på något syre så jag drog in all luft jag hade ner i magen och kippade desperat efter ny. Nästan rädd för att ge upp den gamla. Kanske det inte fanns någon ny. Mina tårkanaler producerade nya tårar utan att jag inte ens behövde anstränga mig. De bara kom, en efter en, ibland flera på en gång. Då samlades de i en stor klump som spred sig över hela kinden. Adam ställde sig upp och bar mig till sängen. Jag tror att han blev lite rädd av alla flämtande andetag. Hela rummet snurrade där jag låg och jag försökte desperat hitta en punkt att fästa blicken på för att försöka få bilden som bara gick runt, runt utan några planer på att stanna. Adam ringde något nummer. Jag hörde hur han pratade med någon. Men det lät som om han befann sig kilometer långt ifrån mig. Jag sträckte ut min hand för att få tag på hans. Men han var inte där. Med min suddiga blick letade jag efter honom i rummet men jag hittade inte honom. Jag försökte sätta mig upp men jag lovar att det var någon som tryckte ner mig. Det var någon som satte båda sina händer och tryckte ner mig så att jag knappt kunde lyfta mig en centimeter. Jag satte i armbågen som stöd. Men den gav efter. Min kropp vägrade sammarbeta.

Nu såg jag ingenting. Mina ögon var översvämmade med tårar och vart jag än försökte rikta blicken var en dimma runt mig. Det var nog så här det skulle sluta. Paniken växte i mig och hela munnen fylldes av en frätande vätska. Hur kan min mun fyllas av något utan att jag ens ansträngt mig, tänkte jag och antog att jag för länge sen förlorat kontroll över min egen kropp. Det började sussa för öronen. Först ett behagligt ljud, som nästan fick mig att lugna ner mig. Som vindar som leker med varandra. Men sen blev det högre och högre. Vindarna blev argare och slogs. Det överröstade alla tankar och känslor. Det gjorde nästan ont. Jag skrek i ett försök att få tyst på det men jag lyckades varken med att skrika eller stänga av bruset. Och så föll jag. Rakt ner i en svart säck som öppnades och välkomnade mig in. Så det var så här det skulle sluta. Nu ska jag bara sova, var min sista tanke. Det sista jag hörde var en kvinnlig röst som samtalade med en manlig, sen kom det en till manlig stämma. När man förlorat alla sinnen men lyckas behålla ett, så är det som att det förstärks till tusen. Fast jag inte längre låg kvar på min säng så visste jag att min kropp låg där. Jag hörde hur de kom in. Hur de ställde sig runt mig.
Men Adam var inte kvar.
Det kände jag.
Adam gick för länge sen.
För jävligt länge sen.