To be ahelyn

Jag har träffat Adam varje dag denna veckan. Det känns... Det känns konstigt. Men ändå otroligt skönt för själen. Mitt sug får ett lugn så fort han bara är nära mig. Det räcker med att vi växlar några fraser och så sover jag gott om natten. Vi gick en lång promenad idag. Jag följde honom och vi gick runt en stor skog, en smal stig och en brygga som verkligen inte såg pålitlig ut. Han tog tag i min hand under den sista biten som ledde mig hem. En kall frusen hand som kramade om min. Jag vill egentligen inte ens röra honom. Absolut inte kyssa honom. När han kysser mig, det är då jag förlorar kampen. Det är då jag glömmer allt jag lärt in. Allt jag byggt upp rasar och jag märker inte ens hur det går till. Jag bara befinner mig mitt i helvetet och har ingen utväg därifrån. Jag undviker hans blickar. Jag svarar bara på hans frågor och ställer inga egna. Adam söker sig till mig. Jag lovar, det är inte jag.

Okej, jag kanske går ut oftare. När jag handlar kanske det tar lite längre tid än vad det borde göra. Men när han ser mig så tvingar han mig att stanna upp och samtala med honom. Han vill veta allt. Allt som händer mig. Allt jag tänker på. Allt jag känner. Han frågar om det finns någon annan. När han frågar så har han jämt en nonchig ton och han suckar som om han egentligen inte ens bryr sig men måste fråga av ren artighet. När jag undviker svara blir han mäktigt irriterad. Här om dagen tog han tag om min käke, vände den upp mot honom och ställde frågan för femte gången "Har du träffat någon annan Priscilla?". Jag skakade på huvudet tills hans släppte taget och förblev tyst. Jag vill inte svara. Han har inte med det att göra. Längre. Om sanningen ska fram, så har jag ingen annan. Hur ska jag kunna göra allt det där jag gjorde med Adam utan att tänka "Allt det här gjorde jag med Adam". Mina kuddar luktar fortfarande honom. Jag tvättar de om och om igen. Men så länge inte doften går bort så kan ingen annan lägga sitt huvud där.

Adam är svartsjukare än någonsin. Och jag är argare är någonsin. När jag blir arg så blir jag arg gånger hundra. Ett arv från mamma. Jag sluter mig och vägrar kommunicera. Det driver Adam till vansinne. Men han ger inte upp. Han ställer frågor. Ställer de igen. Och igen. Igår när vi satt på bänken här utanför min längenhet så drog han med sina vackra händer om mitt huvud. Han vet att jag inte mår bra. Han ser det på mig. Vem som helst ser det på mig. Jag mår sämre av att leva i ett slagt dubbelliv. Jag har ju bestämt mig. Ingen mer Adam. Så rusar han in mitt liv. Förstör allt det där som jag med sådan möda byggt upp och jag känner mig fast. Fast i en fälla där jag måste välja mellan ett liv med eller utan Adam. Som pest eller kolera ungefär. Vad ska jag göra? När vi satt där på bänken försökte han med sina armar dra mig intill honom. Lite i taget. Han gör det i smyg som att jag inte märker vad han håller på med. Hur kan jag inte märka? Jag ryser så fort hans händer närmar sig mig. Hela min kropp förbereder sig inför hans beröring och jag spänner mig så hårt att det känns som om jag får träningsvärk efteråt. Adam. Adam. Adam.
Jag hatar att jag fortfarande älskar dig. 
För att jag slutade aldrig älska dig.
Jag bara glömde hur det kändes.
Fan.