Come with me

Jag gick hem från jobbet idag och precis innan sista korsningen så träffade jag på vem om inte Adam. Alltså nuföriden går jag bara och väntar på att träffa honom. Hejdå, gå ner till affären med bajs i ögonen och dregel på kinden. Förr, när jag stötte på Adam var jag alltid tvungen att spela övertrevlig. Vad som än hänt tidigare kunde man alltid lita på att Priscilla skulle vara glad. Jag lyste upp som en sol och babblade på ditten och datten. Adam hade det jävligt bekvämt på den tiden. Nu, är jag stoneface. Jag vill inte egentligen inte ens prata med honom. Vi har inget att säga varandra. Tycker jag. Detta tycker Adam är jävligt roligt. Och som vanligt så skiter han fullständigt i om jag är sur eller inte. Det påverkar inte honom.

Vi hade följe i tystnad till centrum och där skildes vi åt. Han skulle vidare hem och jag till mitt. Jag ville fråga om han ville följa med hem. Titta på en film eller nåt. Men hans flin gjorde mig mäktigt irriterad och jag behöll mitt stenansikte. När jag gick bort från honom vände jag mig hastigt om för att se om han också gick iväg. Då stod han och kollade in min rumpa, det jävla aset. Han tittade snabbt upp och såg lite snopen ut. Sen kom flinet tillbaka och jag vände mig om. Min rumpa var Adams favoritkroppsdel. Han brukade  säga att den var ett masterpiece. Han brukade även säga en massa om den på sitt juggespråk som jag inte förstod något av. Men det var endast komplimanger. Det vet jag. Jag brukade alltid komma på Adam med att kolla in min rumpa. Jag fattar inte hur han aldrig tröttnade. Det är ju bara en rumpa. En klump fettmassa med en spricka i mitten som delar den på två.

Jag känner att jag vill krama om honom. Jag vill dra mina fingrar längst hans nacke.
Jag vet att han kan se på mig att jag vill göra det där.
Det är därför han flinar.
Det jävla aset.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback