Because you blow my mind

Adams mamma dog en vårdag i maj. Lite efter min födelsedag. Trots att det var väntat kom det som en riktig chock. Jag vet att alla säger så där. Men när man upplever det själv blir man chockad över den chock som faktiskt infinner sig. Man får en chock över chocken, om ni förstår vad jag menar. Människan blir aldrig polare med döden. Jag satt med tre vänner och pratade om något så ytligt som bröst. Vi diskuterade andras och våra egna och klickade in oss på diverse plastikoperations sidor. Mest bara för att jämföra priser och se färdiga resultat. En av mina vänner hade bestämt sig. Hon skulle banne mig operera sig, kosta vad det kosta vill. Jag fick ett sms och jag minns hur jag ignorerade det. Jag tänkte "äsch, jag kollar det snart" och fortsatte titta på hemsidor. Minns hur jag istället började googla efter näsoperationer och penisförlägningar. Någon stund senare pep mobilen till igen. När jag reste mig upp för att hämta min mobil kände jag hur en klump föll ner från hjärtat. Klumpen hamnade i magen och där löstes den upp likt en brustabblet gör i ett glas vatten. En katastrofkänsla spreds sig ut i fingerspetsarna och jag fick plötsligt bråttom till mobilen. "mamma är död nu" och följt av ett "?". Jag minns hur jag satte mig ner på en sko med en vass klack som åkte rakt in i min vänstra skinka. Jag kommer ihåg hur jag satt kvar och det kändes som om jag hade mitt eget pulserande hjärtat i min handflata. Fast det var min mobil som låg där.

Adam mötte mig halvvägs. Jag hoppade upp i hans famn. Jag älskade att göra det där. Hoppa upp som ett litet barn i en stor trygg famn. Adam är ganska lång och bredaxlad. Så jag känner mig alltid som om jag är fem år där uppe. Jag till och med korsade mina ben runt hans midja och han grävde in sina fingrar i mitt hår. Kanske lite för hårt. Men fysisk smärta var inget jag hade tid att bry mig om. Jag visste inte vad jag skulle säga och det kändes så jäkla dumt. Hur kan jag? som alltid tycker, känner, tänker hela tiden, inte ha ett bra ord att säga. Vi stod så där hur länge som helst. Eller Adam stod, jag hängde ju i hans famn. Människor gick förbi och tittade förundrat. Adam grät inte. Jag grät. Fast jag aldrig träffat hans mamma. Vilket kändes lite dumt. Men jag hade känslan av att jag sett hennes smärta genom att bara tittat in i Adams ögon. Det var som om man kunde se hennes cancer i hans blick. Man såg den tydligt. Speciellt på slutet.

Adam släppte taget om mig och jag hamnade på jorden igen.
- Jag måste gå.
- Jag vet. Ska jag följa med?
- Nä. Det är bäst jag går själv.
- Jag förstår.

- Jag ringer dig!

Han vände sig om och gick. Och jag bara visste. Jag visste att han inte skulle ringa. Ni vet när man är helt hundra på något och det kvittar om alla i hela världen kallar en paranoid och säger "men det är klart han ringer, ditt psyko". Man känner det i hela kroppen. Han kommer inte ringa. Och det spelar ingen roll hur många gånger man försöker övertyga sig själv för innerst inne så vet man. Han kommer inte ringa. Hade kunnat sätta min mammas huvud på det. Så säker var jag.


Jag sprang efter honom och ropade hans namn. Jag visste fortfarande inte vad jag skulle säga. Jag ville bara... jag vet inte ens vad jag ville. Då började han till min förvåning springa iväg, bort från mig. Bort från mig som precis omfamnat hans kropp likt en koalabjörn. Bort från mig som alltid kliade honom på ryggen innan han skulle sova. Bort från mig som har en liten leverfläck under mitt bröst som vi döpt till Adam. Bort från mig som bara ville hjälpa honom att bära sin sorg. Trots att jag endast såg hans ryggtavla så är jag säker på att han grät.

Idag önskar jag att jag aldrig slutat springa.
Jag borde ha sprungit ikapp honom.
Det var min plikt.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Du skriver så bra..så himla bra.

2010-01-16 @ 19:19:17
Postat av: Prissi

Anonym: Åh tack så hemskt mycket! Fortsätt gärna ge respons :)

2010-01-17 @ 02:37:30
Postat av: Shunpuri

Grattis till examen, och jag instämmer med föregående föregående "talare". Skriv så fingrarna blöder, vem du nu är!

2010-01-17 @ 14:04:17
Postat av: Mita

Oooj gumman..det var ju en sorglig berättelse =(

2010-01-17 @ 20:26:03
Postat av: Prissi

Shunpuri: Tack så mycket! Kommentera mera, vem du nu är :)



Mita: Ja det var det, lilla Mita :)

2010-01-17 @ 23:08:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback