To be ahelyn

Jag hälsade på Adam nästan varje helg. Södertälje ligger inte jättelångt från mig. På tåget dit läste jag alltid Metro och på vägen hem löste jag korsordet och den där sudoku grejen. Jag kan egentligen inte lösa sudoku, men jag låtsas att jag kan och fyller i lite siffror på känn bara. En gång satt en man med en markerad bekymersrynka på pannan och tittade på medans jag frenetiskt fyllde i rutorna. Han måste funderat starkt över hur jag tänkte där. Jag fattar inte varför jag rakade benen inför dessa besök. Alla våra träffar var bevakade besök. Bevakade för att det sitter en person och låtsas läser i en bok, men lyssnar på allt vi säger. Som att jag skulle få en chans att visa upp mina lena ben. Men likväl rakade jag dem varje gång. Det var nog mer känslan jag var ute efter.

Adam mådde bra. Trots omständigheterna. Han brukade viska att jag höll honom ovanför ytan. Varje gång vi sa hejdå frågade han minst 50 gånger "När kommer du nästa gång?". Jag svarade aldrig på frågan och efter sudokun var "löst" så bestämde jag mig varje gång för att sluta hälsa på honom. Varje jävla gång. Adam låtsades som att han inte riktigt brydde sig om jag kom eller inte. Ibland fick jag känslan av att han gjorde mig en tjänst genom att dyka upp på våra bevakade möten. Jag skrattar åt det nu i efterhand. Jag menar, vem fan vill inte ha ett besök när man sitter inlåst mellan fyra väggar. Men ändå var det jag som var nervös och fick känslan av att han inte ville träffa mig och när jag väl såg honom var jag nästan tacksam för att han tog emot mig. Adam. Han kan verkligen få dig att känna dig som en ovärd bajskorv och i andra stunden är du stjärnan, månen och solen. Alla tre på samma gång.

Våra besök varade runt en timme. Vi brukade inleda med hur mår du - va händer- va gör du - är det fint väder? -snack och avslutade  det med pussar över hela ansiktet och ihopflätade fingrar som aldrig ville släppa taget. Fan vad jag hatade att han satt där han satt. Anledningen till att han satt där rörde mig inte i ryggen. Men bara att han satt där gjorde mig illamående. Tanken på att jag hade blivit en sån tjej som sitter och läser Metro på vägen till sin pojkvän som sitter på Hall i Södertälje, kunde få mig att bokstavligt talat spy när jag hoppade av tåget.
Jag ville aldrig bli kär i Adam.
Jag bara blev det.
Och inatt hatar jag honom innerligt för det.