To be ahelyn

Jag såg dem tillsammans en måndag. Det hade gått tre veckor sen Adams mammas död och jag hade fortfarande inte hört ett ord från honom. Jag gav honom tid. Jag gav honom andrum. Han ringde så klart inte och dagar gick. Min telefon blev min käraste ägodel och jag bar med mig den överallt. Jag duschade med svag duschstrålen för att inte missa hans samtal. Jag väcktes mitt i natten av ett sms som aldrig kom. Jag tyckte mig höra telefonen ringa trots att jag i timmar stirrade på den svarta displayen. När jag pratade med någon i telefon för länge ville jag bara avsluta samtalet. Tänk om Adam ringde. Så här höll jag på i hela fem dagar innan jag själv ringde upp honom. Han svarade inte. Jag ringde igen. Inget svar. Jag kände hur paniken nästan kvävde mig och jag fick hindra mig själv från att springa hem till honom och göra bort mig. Dagarna gick. Ingen Adam. Jag sa ju det. Han skulle inte ringa.

Mitt eget liv flöt på i slow motion. Det var så himla förvirrande för att jag kunde inte förmå mig att vara arg på honom. Hans mamma hade dött. Alla hanterar sin sorg olika. Jag måste ge honom tid bara, upprepade jag framför spegeln. Men det gjorde ont. Jag ville vara nära honom. Den måndagen hade jag precis avslutat en tenta som gått fruktansvärt dåligt. Trots att jag pluggat hyfsat bra hade ingen fakta fastnat. När jag såg tentan framför mig gav jag upp på direkten, men jag satt kvar och ritade blommor på kladdpappret en stund bara för att. Jag lämnade salen först och gick ut och satte mig i vårsolen. Kastade förstulna blickar på de som rökte utanför. Jag vill alltid ha en cigg under kritiska stunder. Trots att jag inte ens är en rökare. Min vän kom ut en stund efter mig och satte sig vid min sida.

- Hörru, vi drar in till stan.
- Okej.
- Du bjuder på lunch. Och fika. 
- Okej.

Inne i stan var det hysteriskt. Massor med människor och alla firade att det äntligen var vår. Vi gick på en trottoar och letade efter ett lunchställe när jag ser honom komma emot mig. Han hade en röd tröja på sig och sina blåa slitna jeans. På fötterna vita sneakers. Nya. Jag såg på direkten att de var nya för de var så där jobbigt vita som bara sjukhusväggar är. Jag såg hans mun röra sig och jag förstod att han förde en konversation med någon. Min blick sökte sig snabbt till sidan av honom. Vem gick han med? Han närmade sig och Adam lyfte hastigt blicken och mötte därmed min. Han såg häpen ut. Sen skamsen och slutligen nollställd. Jag kände hur hela magen vände sig flera gånger om. Om jag inte gått på en gata full med människor hade jag satt mig ner på knä, kört in fingrarna och spytt. Men jag fortsatte gå.

Adam gick med en tjej. Hon var längre än mig. Hon var smalare än mig. Hon hade långt mörkt hår, hon skrattade och såg glad ut. När vi passerade varandra såg jag hur Adam förberedde sig för att hälsa på mig. Han liksom fuktade läpparna och formade munnen till en hälsningsfras. Tanken av att hälsa och kallprata med killen som har sina fingeravtryck överallt på min kropp fick mig att känna mig svimfärdig. Vet ni vad jag gjorde när han gick förbi mig? Jag blundade. Måste sett helt skumt ut. Och jag kan sätta pengar på att Adam skrattade åt det i efterhand. Jag bara blundade, grabbade tag i min väns arm som att den var min ledarhund och öppnade inte ögonen förräns jag var säker på att han var bortom synhåll.
När jag kom hem raderade jag hans nummer.
Jag sprätte upp en nallebjörn jag fått av honom och krossade en tallrik.
Sen gick jag och la mig med kläder och smink på.
Utmattad.
Av smärtan.