To be ahelyn

Dagarna efter mitt möte med Adam och hans bitch, bitch är det snällaste ordet jag kan komma på just nu, minns jag knappt. Jag minns dock att jag vaknade upp dagen efter med en äcklig eftersmak av svek, ilska och framför allt besvikelse. Jag minns hur jag stirrade upp mot taket och tänke "Hur går jag vidare nu?". Hur går man vidare? Jag har nog aldrig förstått det där. Hur reser man sig upp, klär på sig, sminkar sig, äter frukost och går vidare med livet? Jag kunde inte förmå min kropp att ställa sig upp. Det var för mycket begärt. Jag ville bara ligga där i min säng och på något sjukt sätt trycka på en knapp som stängde av alla känslor som skapade tankar som i sin tur skapade en så stor smärta i mitt hjärta att det kändes som om det skulle brista. Mitt itu. Om någon röntgat mitt hjärta vid denna tidpunkt så kan jag garantera att det sett sönderkrossat ut. Jag minns hur jag inte kunde släppa de nya vita skorna. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag kunde haka upp mig på en sådan petitess. Jag tänkte "Han hade tid för att gå in i en affär, välja ut ett par skor och köpa dem. Men ingen tid för att ringa mig". Jag åkte berg och dalbana mellan ilska och sorg. När jag var arg kände jag mig stark. Jag förbannade honom och i mitt huvud blev han misshandlad på alla sätt och vis. I min sorg blev jag liten och sårbar. I min sorg ville jag bara ha honom tillbaka.

Jag tänkte inte så mycket på tjejen. Jag förträngde hennes ansikte. Ibland drömde jag om att Adam ställde sig utanför mitt fönster och skrek "Älskling. Det var min kusin du såg mig med. Jag skulle precis ringa dig" När jag slog upp mina ögon var jag överlycklig i ungefär fem sekunder innan en kniv högg rakt igenom mitt hjärta och jag sorgligt nog konstaterade att jag vaknat upp till en mardröm. Min mardröm. Min verklighet. Det var inte hans kusin. Det visste jag. Det var hans nya tjej. Han hade väl tröttnat på mig. Jag var ett tidsfördriv. Han var mitt livs kärlek men jag betydde ingenting för honom. Vet ni hur ont det gör att säga sånt här till sig själv. Det känns som om hjärnan snackar med hjärtat och hjärtat bara hoppar, ruskar och gråter för att den kan inte acceptera det som hjärnan säger. Den vägrar acceptera. Hjärtat vill inte höra sånt där. Den får ont. Den orkar inte.

De två starkaste minnen jag har av den här tiden är hur jag en dag satt i min dusch i nästan två timmar. Jag satt på huk och lät vattnet nästan piska min kropp från ovan. Jag grät högt. Hur länge sen var det inte man grät högt liksom. Typ när man var sex och ramlade och slog i knät. Numera gråter man tyst och vackert. Inte högt, som ett barn. Det andra minnet var när jag kom hem från skolan. Jag hade tidigare suttit på föreläsning med en klump i halsen och varit helt tom i huvudet. Klasskamrater pratade med mig men jag lyssnade inte ens. Jag ville bara hem. Hem och gråta.

På väg hem blev jag så himla ledsen på mig själv. Skulle jag låta Adam förstöra hela mitt liv. Adam, som inte ens varit man nog att avsluta det vi hade innan han skaffade sig en slyna. Jag skyndade mig hem och sprang upp för trapporna. Väl inne i min lägenhet slängde jag i från mig jacka, skor och väska. Jag minns hur jag knäböjde vid min säng och bad till Gud att han skulle hjälpa mig. Jag bad att han skulle lindra min smärta. Att han skulle hjälpa mig att glömma honom. Att han skulle lätta på trycket från den där handen som ständigt höll mitt hjärta i ett järngrepp. Att han skulle plocka bort alla klumpar som konstant avlöste varandra i mitt strupe. Att han skulle rensa mitt huvud från alla sorters tankar. Snälla, låt mig få vila lite från smärtan. Bara ett tag. Jag orkar inte mer annars.
Jag tror att om jag inte bett till Gud denna dag hade jag gått under.
Jag höll på att begrava mig själv levande.
Jag såg inget hopp.
Jag såg inget liv.
Utan Adam var jag ingenting.