To be ahelyn

Idag känner jag för att vara gravid. Gå runt med en liten människa i min kropp. Klappa ömt på magen och prata strunt med min avkomma. Äta massor av skit med gott samvete eftersom jag "äter för två". Göra min man den lyckligaste man på denna gjord. Idag känner jag mig som att jag är gravid, men det beror på mensen. När jag väl har en liten plutt i magen vill jag ta såna här fina bilder.

Ibland brukar min man be mig dansa lite för honom. Okej, inte som ni nu tror att jag menar, så menar jag absolut inte. Utan bara dansa till en skön låt. Det brukar vara jag som tar första steget. Jag hör en bra låt och jag skuttar upp och låtsas att jag är med i en musikvideo. Ni vet, håller en låtsas mikrofon, blundar och slänger med håret. Efter en halv minut slutar jag upp med dumheterna men ibland ber min man mig forsätta. Då gör jag det. Han tittar väldigt koncentrerat på mig, med ett litet litet leende och tills slut kan han inte hålla sig utan rusar fram och kramar om mig tills jag inte kan andas. Igår hände detta. Ett antal gånger. Jag gjorde min vanliga lilla show och slutade tvärt. Som vanligt bad han mig fortsätta och jag kråmade mig, rullade med höfterna lite och slängde med håret åt sidorna. Min man tittade allvarligt på mig, gapflabbade, drog ner mig i sängen och kramade. Samma procedur upprepade sig ett flertal gånger.

- Va fan är det som är så jävla roligt
- Jo men gör det en gång till bara.
- Men varför?
- Du är så söt!
- Hur menar du då!
- Du ser ut som en liten femåring som leker stor. Så söt, så söt.. kom hit så får jag pussa på dig.
- Ser jag ut att vara fem år?
- Ja, alltså så där gullig som en femåring kan vara när den kletat på mammas läppstift och dansar framför spegeln.

Okeeey, ingen lapdance här inte!

Jag har en liten lila sak i min ficka. De dagar jag tar mig hem på kvällskvisten och det är mörkt som i en säck då vilar den i min hand. Poängen med detta är att den dagen  någon får för sig att de vill skada mig så ska jag trycka på min lilla lila sak och ett högt larm ska höras över hela Sweden. Larmet ska antingen skrämma slag på förrövaren eller så ska larmet uppmärksamma andra människor i min närhet. Jag tror att Lucia i Bolivia skulle höra alarmet. Så högt piper den lilla jäveln. A i min klass går jämt med pepparspray i fickan. Är det lagligt förresten? F berättade att hon ibland har nyklarna i ett grepp så att hon eventuellt kan trycka ut någons öga. F berättade även att hon hade en vän som jämt klädde ut sig när hon skulle cykla hem på kvällarna. Hon tog på sig lager efter lager av kläder, en ful mössa och inte nog med det så gjorde hon apfula grimaser hela vägen hem. Så att ingen skulle överhuvudtaget överväga att våldta eller närma sig henne. Haha. Kul tycker jag.

Jag har i ett tidigare nämnt det här med att jag har svårt för att ha vänner. Inte så att jag är en osocial person, tvärtom skulle jag vilja säga. Jag kan bara inte behålla mina vänner. Därför vill jag inte ha några. I Osby var detta min egen lilla visa. Jag levde i min bubbla där mamma, pappa, lillasyster och pojkvän fick plats och thats about it! Inte så att jag var mobbad, tvärtom. På lördagar brukade jag få mer än två förslag på diverse festaktiviteter. Men jag avstod mer än gärna. Det gick så långt att jag glömde bort hur man gör. När jag mot alla odds väl träffade en vän längtade jag bara hem till mitt trygga bo. Jag hade verkligen tappat den där sociala biten helt. I Stockholm blev det andra bullar. Ny klass. Nya vänner. Nytt liv. Jag lärde känna två underbara varelser som jag började umgås med. Jag kunde inte låta bli att öppna dörren till mitt hjärta och låta dem stiga in. Idag förstår jag mig själv bättre. Jag förstår varför jag inte vill ha några vänner. Varför ska jag ha det? Varför ska jag ge en liten bit av mitt hjärta till en främling? Varför ska jag försumma pojkvän, familj och min tid för att vara en bra vän? Varför? Dem försvinner ju bara sen. Man tappar kontakten. Man växer ifrån varandra. Man trampar på varandras känslor. Och så var sagan slut! Du går vidare och inleder nya vänskapsrelationer. Men jag säger det. Bli för helvete inte kompis med någon. Det där är min last (förutom kladdkaka). Jag blir kär i människor och anstränger mig till det absolut yttersta för att vara den bästa vän någonsin. Vet ni varför jag gör det? Nej, det vet ni inte och många har faktiskt ställt frågan. "Varför är du så jävla snäll och varför begär du inget i gengäld?". Ikväll ska jag berätta varför. Självklart vill jag ha något i gengäld. Men självklart vill jag ha det, så fungerar människan. Jag vill ha livslång vänskap i gengäld. Jag vill ha en vän för livet. Men det får jag aldrig. Jag hade ju lärt mig det där en gång för länge sen. Men jag glömde. Idag är A från min klass min nya kompis. Och jag märker redan nu hur jag stänger henne ute. Jag vill inte komma henne för nära. Varför ska jag göra det. Om två månader skills vi åt. Vi tappar kontakten - så var sagan slut. Och ännu en liten bit saknas av mitt hjärta.

Dagen du föddes var jag den gladaste flicka på denna stora jord.

Jag längtade efter dig i fem år och de nio månader då du endast var en stor bula på mammas mage var olidliga.

Dagen du föddes var jag inte bara överlycklig över att du hade anlänt utan även lycksalig över att du var av det kvinnliga könet.

Du skulle bli min bästa vän.

Min vapendragare.

Min medbrottsling,

Min lillasyster.

Den första tanken som slog mig när jag såg dig ligga invirad i en rosa filt med ett dussin nallebjörnar runt dig var, "Fyfan vilken ful unge".

Jag inte bara tänkte det. Jag sa det högt. Till mina föräldrars förfäran. Fast jag tror mig veta att även de tänkte samma sak. Mellan alla tårar som föll skrek jag "Hon är skitful och dessutom skitliten, hur fan ska vi kunna leka kurragömma?".

Ja, tider förändras, inte sant. Inte nog med att du växte upp och blev en utomordentlig jävel på att hitta gömställen.

Du är nu även den vackraste brud som funnits i historien. Det finns inga ord för hur otroligt stolt jag är över att du är min syster.

Vi har stöttat och älskat varandra i sjukdom och hälsa, rikedom och fattigdom ja till och med i de tider då vi haft idioter och dårar till pojkvänner.

Tillsammans har vi hjälpt varandra över alla de hinder som kommit i vår väg och de gånger jag fallit och haft svårt att resa mig upp har du har likt en envis åsna släpat mig vidare i livet.

Det är en ära att vara din syster och jag kommer vara Gud evigt tacksam för den fula ungen han skickade ner till mig.

Skål älskade syster.

Jag önskar dig och din make all lycka i världen.

TE AMO


Nå? Vad tycks`?

Jag vet att jag vid ett tillfälle i denna blogg antydde att jag inte tyckte om min nuvarande klass. I take it back, I love them. Efter våra examinationstal märkte jag hur nära vi kommit varandra, allihop. Ett ex-tal gick ut på att hålla ett tal på åtta minuter inför en stor folkmassa. När man gick fram till scenen för att inta plats var man så jävla nervös att man hade kunnat skita på sig utan att märka det. Men allt stöd man fick från sina kurskamrater vart guld värt. Och när de stod där framme och talade så fint kände man stolhet för att man är en del av en klass med så begåvade människor. Nu ska vi splittras. Ja, så sant som ni läser. En inkompeten idiot har delat upp vår grupp och sammanfört oss med ett gäng inkompetenta jävlar. Snipp snapp snut - så var sagan slut. Precis som när jag slutade i min klass i Växjö. Jag minns när jag började där. Till en början mådde jag så psykiskt dåligt över att inte en jävel i klassen sminkade sig förutom Kajsa och jag, När Kajsa hoppade av visste jag varken in eller ut. Jag var så olik alla andra och jag saknade mitt liv i Kalmar så hemskt mycket, fast när jag bodde i Kalmar mådde jag ganska dåligt kom jag på nu. Hur som haver så bestämde jag mig för att bara ta en dag i taget och ge det en chans. Jag blev kär i hela min klass. Jag var en av dem och jag trivdes som fisk i water. Så kom jag in i Stockholm och var tvungen att avsluta mina studier där för att påbörja nya här. Vi splittrades. Än idag minns jag mina friends i Växjö. Och min fina, fina lärare Fredrik som är Sveriges bästa journalist. Snart åker Lillasyster. Vill inte.
Så här såg vi ut idag. Rätt snygga om jag får säga det själv.