Ni är mina vänner
Jag försöker minnas tillbaka nu. Men det är skrämmande att gå så långt tillbaka i tiden. Månader och år. År. Det är som att du precis upptäckt ett fult födelsemärke på din kropp och när du tittar på bilder och går bakåt i tiden så ser du att du haft det hur länge som helst. Utan att märka av det. Okej, keff liknelse men ändå. Det som är mest sorgligt är att jag träffat människor, lärt känna dessa människor, älskat och sedan fått vinka av dem. Och jag kan inte ens ärligt säga att dessa människor fick träffa den riktiga Priscilla. Jag vet inte. Vem är den riktiga Priscilla?
Ärligt talat, känns det som att jag håller på att utveckla henne nu. Som att jag tar mina erfarenheter, tidigare värderingar, åsikter, tankar och känslor och med hjälp av dem utvecklar mitt nya jag. Det jaget som jag ska vara i resten av mitt liv. Det som är ännu mer skrämmande är att jag så många gånger trodde att helvete var över. Att nu banne mig så vänder det. Att här kommer lyckan för hundar som oss. Men det gjorde det inte. Det som jag trodde det var slutet var istället början på något värre. Och där gick jag helt ovetandes om vad som väntade mig. Jo men saker såg illa ut men jag borde skattat mig lycklig för att saker skulle get even more ugly. Jag vågar säga idag. Nästan tre år senare. Saker och ting har vänt. Det kommer aldrig vara lätt för mig. Livet, alltså. Jag har utsatts för många hemskheter för att kunna vara en sån som tar livet med en klackspark. Men jag kisar och ler mot solen när jag går ut ur min byggnad. Det är en bra start. Jag håller fortfarande på att lära känna mig själv. Framför allt lär jag mig att tycka om mig själv. Jag försöker spegla mig i min familjs och vänners ögon. De som älskar mig. Jag försöker se vad de ser i mig och älska mig för det. När han skrattar åt mina skämt och tittar på mig som att han precis funnit en diamant i öknen. Och alla ni som läser och kommenterar. Att ni vill läsa om mig. Att saknar mig, att ni stöttar och uppmuntrar en främling som mig. Ni anar inte vilken inverkan det gör. Jag blir hög på era kommenterarer. Lyckorus. Tack för att ni finns kvar. Nu tar vi en dag i taget vänner.
Ärligt talat, känns det som att jag håller på att utveckla henne nu. Som att jag tar mina erfarenheter, tidigare värderingar, åsikter, tankar och känslor och med hjälp av dem utvecklar mitt nya jag. Det jaget som jag ska vara i resten av mitt liv. Det som är ännu mer skrämmande är att jag så många gånger trodde att helvete var över. Att nu banne mig så vänder det. Att här kommer lyckan för hundar som oss. Men det gjorde det inte. Det som jag trodde det var slutet var istället början på något värre. Och där gick jag helt ovetandes om vad som väntade mig. Jo men saker såg illa ut men jag borde skattat mig lycklig för att saker skulle get even more ugly. Jag vågar säga idag. Nästan tre år senare. Saker och ting har vänt. Det kommer aldrig vara lätt för mig. Livet, alltså. Jag har utsatts för många hemskheter för att kunna vara en sån som tar livet med en klackspark. Men jag kisar och ler mot solen när jag går ut ur min byggnad. Det är en bra start. Jag håller fortfarande på att lära känna mig själv. Framför allt lär jag mig att tycka om mig själv. Jag försöker spegla mig i min familjs och vänners ögon. De som älskar mig. Jag försöker se vad de ser i mig och älska mig för det. När han skrattar åt mina skämt och tittar på mig som att han precis funnit en diamant i öknen. Och alla ni som läser och kommenterar. Att ni vill läsa om mig. Att saknar mig, att ni stöttar och uppmuntrar en främling som mig. Ni anar inte vilken inverkan det gör. Jag blir hög på era kommenterarer. Lyckorus. Tack för att ni finns kvar. Nu tar vi en dag i taget vänner.
Kommentarer
Trackback