To be ahelyn

2 dar kvar.
Du sover som fan nu.

Rockenroll Gillis ögon.

För att jag är medveten om att jag alltid måste sakna någon.


Men åh vad jag saknar dig!

Lillasyster fyllde år och självklart firade vi det. Här är lite bilder. Det blir inte så mycket spontana bilder utan mer - nu är det dags att ta kort så vi ställer oss på led och ler - kort.





Brorssöner med sin fastrar


Kusin Leyla, Moster Miryam, jag, turkmormor, turk.




Josse och sin käpp


Mina storebrosors söner. Bara lilla Steffy som fattas


Turkmormor, jag och en sööööt hund!


Med min skatt.

Här är det modernt med magväska. Jag var lite skeptisk, men hey om alla andra har det så kan väl jag också ha det. Plus att det är det bästa att ha grejerna i om man inte vill bli bestulen. Kolla utsikten från min brors balkong. Underbart.



Jag och min snygga brorson Mario Alejandro. Babe - håll käften!

Jag lyckas inte vända på bilder då får ni vända på huvet.







Mina flickor. Från vänster - Leyla, Turk, jag, Fran, Dansk









Jag och min lilla kusin Alonso.

Godmorgon Sverige!
Idag lägger jag upp lite bilder.
Men först tesito con pansito, frukost, med mormor.

Idag foddes den viktigaste personen i mitt liv.
Jag elskarey Lillasyster!

Okej. Lets do this. Men vi börjar inte i rätt ände, tids nog kommer ni få veta det mesta. Tiden är en skvallerbyta.
Jag befinner mig i mitt älskade hemland, Chile. Allt gick väldigt snabbt. Det var ingen planerad resa och trots att jag varit här en vecka så blundar jag fortfarande hårt och vägrar tro att det är sant att jag går över chilensk mark och får krama min mormor varje dag. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara anledningen till att jag är här. Men det var en blandning mellan jordbävning, desperation, jakten efter min bror men framför allt, saknade efter Lillasyster. Det är sanningen. Jag blev sjuk och jag föll. Och om inte Lillasyster kommer till mig får jag komma till henne. I´ll come back for you, minns du? Här i mitt hemland är det mesta kaosartat. Den hemska naturkatastrofen som drabbade oss är gamla nyheter i Sverige. Här är den en vardag numera. Människor håller sig hemma. Minsta lilla jordskalv och alla får panik och ringer efter sina anhöringa. Det hemska är att i samband med jordskalven så försvinner all el och det innebär att ingen får tag på sina anhöriga. Det är då paniken infinner sig. Jag har ändå bara upplevt en fjärdedel av den hysteri som utspelat sig på Chiles gator. I torsdes (? var det då?) så evakuerades Valparaiso på grund av en tsunamivarning. Jag befann mig hemma, thank God. Men de familjemedlemar som av någon anledning inte var det berättade om hur människor sprang över gatorna. Hur barn tappades bort, hur människor föll och ingen brydde sig och de blev nertrampade. Alla sprang upp mot bergen och gatorna tömdes på liv. En skrämmande tystnad föll över Chile och staden Valparaiso som är känd för sin livslust, musik och glädje förvandlades till en spökstad. Ingen tsunami kom. Människan återgick till sin vardag men aldrig helt och hållet. Alla går på nålar. Förberedder sig inför det värsta. Du hittar katastrofkänslan i alla hörn och kanter.  Jag ser den i min brors blick varje dag. Han har kommit hem, men han är i sinnet kvar i den tsunami-drabbade ön som han befann sig i under flera dagar utan kontakt med omvärlden. Min bror blev en av dem som fick leta efter döda kroppar och finna döda barn bland massorna. Han var en av dem som räddade människor från att drunkna. En av dem som aldrig kommer få bort sorgen från sitt hjärta. Han säger inte så mycket min annars pratglada bror. Men det gör inte jag heller. Så vi pussas och kramas mest. Jag är så fruktansvärt glad att han lever, även om jag vet att en del av honom dog där borta.

Trots allt hemskt kan jag inte vara stoltare över att kalla mig chilenare. Jag är född i ett land som gått från att vara ett u - land till Sydamerikas mest utvecklade land. Och det är nu, efter dessa katastroftider som man ser utvecklingen och förundras över hur hela landet reser sig tillsammans. Alla företag sammarbetar för att varje individ ska överleva på något sätt och ingen ska glömmas bort. Diktaturen tycks ha satt sina spår och vikten av att vara där folket är och låta dem få sina röster hörda är numera centralt för vår regering. Alla tv-kanaler gick ihop och annordnade en välgörenhetsgala för jordbävningsofferna. Människor, företag, föreningar, ja alla donerade pengar och tillsammans samlade vi ihop över 30 000 miljoner (chilensk valuta, orkar inte räkna ut det svenska värdet). Vi hjälper oss själva. Som riktiga chilenare gör.

Jag försöka uppdatera er dagligen om min resa hit. Jag vill presentera familjen men framför allt för mitt älskade land. Mi Chile Lindo.

Jag vill förklara.
´

Det har hänt så mycket de senaste två veckorna. Och mitt liv kommer aldrig mer bli som det varit förut. Jag känner mig så begränsad här. För att jag kan inte berätta allt för er. Och då känns det som att jag sviker genom att endast berätta lite eller bara om en del av mitt liv. Men om jag berättar så måste jag berätta allt! Och då är jag en öppen bok och alla ni som läser kommer att tänka och tycka.

Jag vet inte hur jag ska göra.


jag vet att det är flummigt. jag vet.