To be ahelyn

Idag har jag gjort "vuxen-grejer". Vaknade och gick en rask promenad till skolan för att möta upp en vän. Tillsammans kopierade vi lite viktiga saker inför tentan och satte oss på pendeltåget. Jag hoppade av i Huddinge, gick in i banken och fick köa i 40 minuter för att få service. Sedan snabbt upp på tåget igen och hem. Har betalat mina räkningar,dock en dag försent men dosan strejkade igår. Massor av studenter överallt. Fulla, glada, skrikandes och tjoandes. Åh! nostalgi känslor på intåg. Hatar när det vankas för studenttider, kanske för att mina är förbi och jag är på väg mot 30. Nej, jag tror det är mest för att jag ångrar så mycket på min student. Eller ska jag säga, jag ångrar för lite. Mamma fixade ihop en jättefin fest till mig med villkoret att jag inte fick dricka en droppe alkohol. Jag som ändå hade  tröttnat på att spy i busken och ramla i trapporna gick med på det. Jag fick så jäkla dåliga presenter. En massa album som man aldrig fyller upp, hello digitalkamera (!), min dåvarande pojkvän var en skit som lämnade min fest för sina kompisars och hade dessutom även han en piss-present med sig. Nu låter jag som värsta material - girl men det är jag inte. Jag tycker bara att ,ska du ge något så snälla tänk efter och ge mig något braaa. Det behöver inte vara dyrt, bara du har en tanke med din gåva. Ett album, jag menar, hur tänker man då? Iallafall, jag var en nykter, bitter, subba på min studentfest. I ett litet bord stod all alkohol och  mors blickar brände i nacken bara jag gick förbi bordet. Det blev en lugn, sansad och ganska tråkig kväll. Inne på borgen, dansstället, var alla as-kalas själv jag hade skoskav  och var allmänt trött på skiten. Så jag gick hem och sov. Det jag minns tydligast var när vi sprang ut. Jag grät redan när jag sprang mot min familj och när jag såg den stora klungan med svartskallar grät jag ännu mer. När en av dem skrek, C H I..chiiiiii, L E...leee, Chichichi Lelele Viva Chile, ja då var jag helt hysterisk. Även mamma och pappa grät och jag minns att jag tänkte "de gråter för att de trodde nog aldrig jag skulle ta studenten överhuvudtaget". Varför grät jag? Min student-skylt var så himla fin och jag var så vacker som barn, det är nog en anledning. Att se familj och vänner samlade, alla där för att titta på mig. Men framför allt en sådan lättnad över att det var över, skiten var över. Gymnasiet var ett par helvetiska år och jag avskydde min klass. Jag var så fruktansvärt glad att det var över. Nu ett par år senare känner jag mig mogen att ta studenten. Jag vet precis vilka vänner jag skulle omringa mig med, hur mycket jag skulle dricka och framför allt skulle jag inte gråta som ett barn denna gång.
Men det går ju inte.
Den tiden är förbi.