To be ahelyn

Jag borde aldrig ha slutat blogga. Jag ångrar mig nu. Jag slutade när allt rasade mitt framför ögonen på mig och jag bestämde mig för att inte vara med längre. Jag bestämde mig för att sova på heltid. Jag blev arg på alla runt mig. På livet. På Gud. Jag skrek på nätterna med svettiga lakan runt mig "Nu får du fan hjälpa mig! Jag är för fan din dotter, vare sig du gillar det eller inte". Det fanns människor runt mig som försökte nå ut till mig. Min familj, vänner och även främlingar ibland. Men det spelade ingen roll hur mycket folk ville hjälpa mig. Jag befann mig så nere att jag kippade efter andan så fort jag vaknade på morgonen. Att leva var som att bestiga ett berg. Jag hade förlorat all kontroll över mitt sinne och kropp och visste aldrig hur en dag kunde sluta. Jag var nästan rädd för att leva. Ja, jag vet. Det här är inte speciellt glamoröst. Detta är inte vad ni vill läsa om i en blogg. Blondinbella eller Kenza skulle aldrig förlora kontrollen. De går på flotta middagar och slår klackarna i taket. Men detta är min verklighet. Detta hände mig. En vacker dag ska jag skriva en bok om det. Man möter underbara människor på vägen. Som min läkare, som fick tårar i ögonen när vi sa hejdå. Sjuksköterskan, som sa att alla kunde dra åt helvete. Min kusin Tamara, som var den som plockade upp bitarna och med sitt skratt fick mig att skratta över den bisarra situation jag befann mig i. Att skratta åt sig själv. Fan det finns nog inget bättre.
Jag önskar att jag aldrig slutat blogga för att jag vill läsa om det som hände mig. Jag vill läsa om hur allt såg svart ut. Även om det för er som läsare måste vara en plåga så är skrivandet en del av min terapi. Jag tänker tillbaka nu och försöker minnas vart eller när det vände? Hur överlevde jag? Jag vet att jag inte vaknade en dag och såg livet med nya ögon. Men jag vet att något förändrades. Om jag inte slutat blogga så hade jag kunnat gå tillbaka och läsa.

Jag har så blandade känslor med den här bloggen. Jag älskar er läsare. Speciellt er som kommenterar och ger mig respons. Er vill jag krama och ge presenter. Jag vet dock att det finns läsare som vill mig illa. Inte många. Kanske max fem stycken. Jag vet att det är människor som på ett eller annat sätt känner mig eller har kännt mig tidigare. Och ärligt talat så vill jag inte att dessa människor ska veta om mig och mitt liv. Och det är så ganska svårt att undvika då jag slänger upp delar av det på nätet. Ibland känns det som att jag skriver och begränsar mig endast på grund av dessa fem personers existens. Jag har därför funderat på att byta blogg. Börja om från början. På nytt. Det som är tråkigt är ju alla min gamla inlägg som går förlorade. Alla minnen. Jag kanske inte ens borde fortsätta skriva. Att låta främlingar läsa dina texter och tycka och tänka är ju ändå en del av bloggandet.

Jag vet inte.



sjukt opassande bild. Men va fan.