Ruta ett
Ja, då är vardagen igång igen. Tråkigt nog känner jag mig inte riktigt på g än. Man kan ju tycka att jag som redan bott här i ett halvår inte ska ha några som helst problem med att gå tillbaka till mitt så kallade liv. Men det har jag. Inte nog med att min lägenhet numera kan förväxlas med soprummet jag sitter även ensam på föreläsningarna. Jag som för en gångs skull hittat två fina vänner och dessutom en helt okej klass. Saken är den att min klass numera läser en kurs som jag redan avklarat i ett tidigare liv i Kalmar. Därför läser jag nu en retorik kurs som ska hjälpa mig i min framtid. Kursen i sig verkar kanon. Men det är alltid ett himla ståhej med att hitta någon som man kan föra en konversation med. En person som lånar dig en penna om du glömt. Som upplyser dig om vilken sal alla befinner sig i. En person man kan himla åt när en idiot ställer en idiotisk fråga. Ja, ni vet. Jag brukar med en snabb blick kunna sålla.
Alla kommunister och personer med converse skor - Bort.
Invandrare - Okej.
Blondiner med pumps - Okej.
Udda människor som utstrålar intelligens - Bort.
Tråkig, men trevlig människa - Okej
Tjockisar, som tror att de är smala - Bort
Jag tittade lite efter en liten tjej som hade ungefär min hårfärg men hon hittade tydligen en annan kompis. Så då sket det sig. S har för övrigt hotat med misshandel om jag skaffar en ny vän så det är väl lika bra att jag sitter ensam.