To be ahelyn

Rubie kom upp med te och två lussebullar. Jag måste passa på när jag känner aptit är rädd att jag försvinner annars. Sitter på jobbet och väntar på dLo. Det är meningen att vi ska få något gjort idag. Skolshit alltså. Jag borde fan inte skriva här längre för jag pallar inte låtsas att mitt liv rullar på som det ska när allt bara har rasat. Jag tror inte jag är någon rolig människa att läsa om. Jag har liksom inga outfittor att bjuda på. Inga dagens lunch eller kolla vad jag köpte idag. Det är bara ren jävla ångest på papper eller skärm rättare sagt.
Jo jag kan bjuda på ett samtal som jag hade med Rubie precis innan hon gick.

Jag: Jag vill sticka en kniv i mig.
R: Ja, jag vet jag har också känt så. Jag tänker "Hoppa ner från 7:e våningen? Näää det gör för ont. Tabletter, ja!"
Jag: Men hur får jag tag på tabletter då?
R: Idjot! Man tänker så, men man gör inte det.
Jag: Aha.

Snart orkar jag inte mer. Ska det kännas så här varje jävla natt?
Finns så många ord men för få bokstäver. Det blir väl så när ord blir mer än bara bokstäver.
Jag önskar jag hade en "krisperson". Någon man ringer hit när det krisar sig. Typ som en mamma, eller mentor kanske.
Någon som skedar och väcker en när man dreglar. Någon som bryr sig om att man får i sig något på morgonen. Någon som påminner mig om att ta med vantarna när det är kallt. Någon som fixar matlåda och köper hem frukt och grönsaker. Någon som har koll på när man duschade senast.
Jag glömmer aldrig vid ett tillfälle i mitt liv då jag knappt kom upp ur sängen. Mamma stod inte ut och flippade till sist. Hon släpade mig till duschen mot min vilja. Jag skrek och grät men hon vägrade släppa taget. Jag skulle in i duschen. Hon var fan hårdhänt, blir fan lite upprörd nu när jag minns. Hon slet av min kläderna och jag stod och skakade som en liten kyckling. När det kalla vattnet träffade min kropp var det som om nålar stack mig. Det låter som tortyr men så levande hade jag nog inte kännt mig på länge. Mamma var asförbannad, tvättade mitt hår och svor på spanska. Jag grät tyst och tyckte mamma var så jävla elak. Jag kände att hon var så jävla arg. Frustrerad. Frustrerad över att se sin dotter ligga som en zombie i en säng. Arg över hur hennes dotters magra kropp tynade bort. Men när hon kammade mitt hår hörde jag hur hon grät och till slut kunde hon inte hålla sig. Hon kammade mitt hår med så stor ömhet att jag kände mig som om jag var gjord av porslin. Hon drog mig till sig och så grät vi i varandras armar. 

Idag drar ingen mig ur sängen. Jag måste dra mig ur den själv.
Just nu känner jag mig stolt över mig själv för jag fixar något som inte alltid varit så självklart.
Jag fixar det här.
Ensam.

I allt mörker finns ändå lite ljus. Igår träffade jag världens bästa Julia och idag kom miss Sandy baby och hälsade på. Inte nog med det som kom mina två kurdisar från stan med lite presenter till mig. En förlåtpresent och en dumårsåjävladåligt-present. Jag var så glad så glad så. Det bästa var ändå motiveringen till presenterna.

"Jag vill inte ge dig något som påminner dig om den här jobbiga tiden. Men dessa ljus lyser upp ditt mörker och när de brunnit upp så mår du bättre, då slänger du dem."

"Ja, och så dricker du te så länge"

Aj. Idag var det svårt att slå upp ögonen. Låg och lyssnade på min andetag ett bra tag innan jag vaknade till liv. Jag håller om mig själv när jag sover har jag märkt. Typ tar med båda armarna runt min midja sen ligger jag typ på mina händer hela natten. När jag vaknar är de helt avdomnade, jag fattar ingenting. Det snöar ute. Det är verkligen vinter alltså. Jag vill vara lucia i år. Vet ni. Det enda jag vill är sova. Sova sova sova. Det är som min kropps försvarmekanismer aktiverar all sömn. Jag sover så jävla tungt och vill aldrig vakna. Jag vill vakna och inte känna att jag vaknar upp till en mardröm.
Vart tog jag vägen?



Ja det är väl  ganska passande att vara lite emo nu.

Dagen då ingenting längre är sig likt.

En väldigt speciell man blev förälskad i mig. Han fyllde en hel bok med dikter och idag skickade han mig sin sista.

 
                                     

Nu ligger snön som ett vit duntäcke över staden. Jag tycker det är ganska mysigt jag. Vintern är en jävligt hård tid för oss alla och detta är bara början. Men lite mysigt är det nog, tycker jag. Äsch, bry er inte om mig. Jag är jävligt psykiskt ostabil just nu. Lite "skjuta - på - allmän - plats - utan - anledning" känsla. Om man ändå kunde krypa ur sitt eget skinn.

Jag måste köpa mig en vinterjacka. Det här går inte. Jag tycks inte ha fattat att jag bor typ en kvart från nordpolen. Ikväll blir det födelsedagsfirande och massa mys.

Myser med mor och far. Kör familjens splitter nya bil. Tack. Hej.

Men måndagar är ganska bra. Har mycket svårare för tisdagar, Sitter och käkar frukost. Var uppe med tuppen och har tvättat kläder och snart ska jag börja göra mig klar för skolan. Alltså fan va gott det är med leverpastej och saltgurka på. Antecknar ni?

Fikat med M gick oväntat bra. Kändes precis som vanligt om inte bättre och det är jag jävligt glad för. Min klippa!
Jag lovar att bli bättre på att uppa. En jävla massa löften, eller hur. Så funkar vi. Människor. Godnatt.

Förra helgens fyllekäk
Alltså kolla mina käkar. Värsta pittbullkäkar.

Gud vad det är svårt att leva. Ikväll känns allt rakt upp och ner. Jag har gråtit som ett litet barn hela kvällen. Mascara över hela ansiktet men när tårarna tar slut, för det gör de så småningom, snyter jag mig på ärmen och tar tag i mitt liv. Jag börjar med troslådan. Fan jag har ju trosor kvar sen högstadiet. Bleka och trötta, precis som jag. Jag slänger bort det gamla. Även fast det känns rätt sorgligt. De har ju varit med så länge. De har tvättats i 60 grader och värmt i kylan och stått ut i värme. Nu ska allt ner i papperskorgen och jag välkomnar in nytt. Otacksamt av mig, tycker jag. Men sen tänker jag, det är ju bara trosor. Eller?



Förresten så tycker jag det är bra att köpa likdana kläder som sina vänner. Då slipper man bli avundsjuk på varandra.

Det bästa jag och Lillasyster visste var när hemglassbilen kom. Ni kommer ihåg den där signalen som gjorde vartenda unge överlycklig. Iallafall så fick typ hela familjen panik när glassabilen kom. Vi hoppade upp och ner och skrek glass glass glass. Mamma sprang och sa till pappa som i sin tur började leta efter sin plånbok. Och som vanligt (!) hittade han inte den och då fick vi ännu mer panik och började bli hysteriska. Hoppade på ett ben, slet i håret och bet på naglarna. Mamma hängde ut med halva kroppen ur fönstret och skrek till glassgubben att han skulle vänta. Pappa började dra ut kläder ur garderoben och upprepade frenetiskt "Den var ju här, jag såg ju den här". Till slut körde bilen.  Och som vi grät. Vi skrek av olycka och mamma skällde ut pappa som nu stod på alla fyra för att hitta den förbannade plånboken. Efter en ganska lång stund så hittade han självklart den och då tyckte han så synd om oss som oftast somnat av alla tårar så han gav sig ut på cykeljakt efter glassabilen. Den hade ju hunnit åt helvete så när pappa kom hem var det oftast mörkt. Och så väckte han oss och vi var så glada så glada så. Sen åt vi glass hela familjen och lovade dyrt och heligt att den här gången skulle glassarna vara länge och inte som sist då jag i smyg käkade upp tio stycken mitt i natten.

Missade mitt favoritprogram igår så här kommer snyggingen på bild. Detta är skönhet. Hon är ju så jävla snygg.

Jag har tappat mitt internet, som en sann blatte skulle uttrycka sig, och därför har jag inte kunnat uppa. Men Lillasyster åkte hem idag och det var jättejobbigt. Nu är det helt tomt. Vem ska jag skeda med i sömnen nu då? Men vi har haft jätteroligt. Verkligen. Fest hela helgen. Jag som snart är 30 pallar ju inte riktigt trycket och idag känns det som om jag blivit våldtagen av en kamel, ridigt på en elefant över Anderna och slutligen simmat över Atlanten, med en åsna på ryggen. Igår hade vi en riktig skön söndag. Först en fet hamburgare in i käften och sen massa shopping, rolig disco bowling och fika i djungeln typ. Men idag är det måndag. Ny kurs har börjat. Jag sitter på jobbet och vill att dLo ska komma hit och skjuta mig långsamt, hur nu det skulle gå till.

Tack för mig.

En historia måste ha en början, ett slut och ni vet det där som finns mitt emellan de båda delarna. Men början kommer inte nödvändigtvis först i en bra
historia. Den kommer inte nödvändigtvis sist heller. Det här är en historia. En historia som andra historier. Men ändå, kanske inte riktigt. En bra historia låter dig se
saker från mer än ett perspektiv. För att ge dig en större förståelse eller för att få att tänka till, att tänka efter vad som finns där att läsa emellan raderna
 som du ej kan se. Tre år. Så lång är denna historian än så länge. En historia om mig och en väldigt kär vän. En vän som jag verkligen ser upp till. Första gången jag såg
henne visste jag inte vem hon var, jag gick förbi henne på gatan och såg henne. Jag skulle aldrig kunnat glömma henne även om jag aldrig sett henne igen.

Hon hade något som man såg direkt, bara sådär. Ett kort ögonblick hade varit nog. Men ögonblicket blev längre. Jag såg henne igen vid tidningens lokaler.
Jag hoppades, hur osannolikt det än var att hon skulle dit jag skulle. Men hon försvann. Då trodde jag igen att det var sista gången jag skulle se henne. En tanke som var
ständigt återkommande fram till det att ett faktum säkerställdes i mitt huvud. Ett faktum lika osannolikt som nästan overkligt. Denna tjej skulle läsa samma kurs som jag på
högskolan. Jag skulle få en chans att se henne varje vecka. Varje vecka åkte jag upp en dag till denna kursen, resan var på 9 timmar tur och retur för en tre timmars
föreläsning. Men jag älskade varje minut av det. Varje liten chans att få skriva. Varje liten chans att få se henne igen. Att få en chans att höra henne läsa något hon skrivt.

Händelserna blev mer och mer osannolika, ibland kan det kännas som allt var lite som ett dröm när man ser på det i efterhand. Som av en slump gjordes det ett grupparbete på
kursen den terminen och ni kanske kan gissa vad som hände? Om ni gissade på att jag blev placerad i samma grupp som henne har ni helt rätt. Fram till den tidpunkten och även
efter igen är hon den vackraste jag sett. Koncentrationen var kanske inte på topp när jag såg på henne, när hon fanns i min närhet. Nu är det här ingen kärlekshistoria.
Tro inte det. Kanske hade den kunnat bli det. Kanske var den hela tiden menad att bli någonting större. Någonting unikt. Till slut kom dagen då allting var över, bara sådär.
Kursen tog slut.

Jag ville säga något till henne innan jag gick därifrån för sista gången men jag vågade inte. Där hade historen kunnat ta slut innan den knappt ens börjat. Om det inte varit
för just det faktum att vi hade arbetat i samma grupp sedan tidigare. Jag hade henne e-mail; hennes msn. Skulle jag våga använda den? Vad skulle jag säga? Skulle hon ens kunna
placera vem jag var? Jag tog chansen och började prata med henne. Det blev rätt mycket efter ett tag. Nu när jag tänker på henne kan jag nästan inte se hur vacker hon är på
utsidan för hennes insida bländar mig allt för mycket. Jag är stolt att kalla henne vän, jag är stolt för vad hon gör med sitt liv. Hon lever en dröm. Drömmar är inte lätta,
livet är hårt och hektiskt. Men hon gör det. Det gör mig bara så oerhört stolt. Så glad. Min vän heter Priscilla. Detta är hennes blogg. Detta är hennes liv.

// Magnus Book