Wait til you see my heart

Det gick ett par veckor efter mitt samtal med Gud och jag började sakta men säkert vakna till liv. Verkligheten kom i kapp mig och att ta sig ur sängen varje morgon kändes inte längre som att bestiga ett berg. Mina känslovågor fanns kvar självklart. Jag tänkte på Adam minst tjugo gånger om dagen. Ibland mer. Men tankarna var lugna och inte så upprivande som förr. Han försvann helt från min värld och efter ett tag slapp jag oroa mig för att träffa på honom. Det var som om han försökte göra mig en tjänst genom att hålla sig borta. Han som varit precis överallt gick inte att finna någonstans. Jag lekte med tanken flera gånger på väg till skolan och jobbet. Hur jag skulle agera när jag gick förbi honom. Skulle jag återigen blunda eller gå förbi som om han varit en främling som aldrig i sitt liv nafsat mig i nacken och kittlat mig så mycket att jag av ren panik sparkat honom så hårt på hakan att han fått ligga mot kudden i flera minuter och kippat efter andan. Nej, jag skulle göra precis som jag brukar göra med människor som gör mig illa. Jag skulle inte bara vända den högra utan även den vänstra kinden till. Jag bestämde mig för att ge honom mitt vackraste leende och fråga om allt var bra. Låtsas som om inget hänt och som om min värld abosolut inte ens varit i närheten av att rasa. Men jag träffade aldrig på honom och tiden gick.

Sommaren var här och under de svalla kvällarna sprang jag på en skogstig som aldrig tycktes ta slut. Med musik i mina öron och snabba ben bedövade jag alla tankar och känslor. Jag hade tagit mig upp. Upp till ytan. Visst jag försvann då och då ner en bit, speciellt på nätterna. Att vänja sig vid att sova ensam och inte kunna vända sig om på morgonen och krama om en varm kropp som kramade tillbaka saknade jag så otroligt mycket. Under de svåraste nätterna la jag mig istället på soffan för att slippa tårarna som envist kröp fram. Jag började gå och ut och festa. Alla tjatade om att jag behövde komma ut och träffa människor. Att jag inte skulle stanna i min trygga bubbla utan leta mig ur den. Så jag gick ut. Jag gick tillsammans med mina vänner ut i Stockholms natten och allt vad den erbjöd. Jag kunde stå mitt i bland hundratals människor som skuttade och dansade till överdrivet höga toner. Jag kände hur alkoholen spred ett tillfälligt lyckorus i min kropp och kände mig glad över en simpel sak som att kunna skratta och dansa med mina vänner. Lycklig över att jag fungerade som människa och över att kunna göra allt det där som man ska göra när man är ung. Mitt liv fortsatte. Utan Adam.

Jag tittade på män ute i dimman. För det mesta sökte jag mig till män som var Adams totala motsats. Men vissa kvällar ville jag bara ha en ny Adam. Så fort jag såg en mörkhårig stor kille försökte jag se Adam i honom. Alla killar var potentiella nya pojkvänner. Såg mig vid altaret med alla. Samtidigt var jag för skärrad för att låta någon komma in i mitt liv. När någon närmade sig mig kunde jag ge honom all min uppmärksamhet för att fem minuter senare tröttna och bara gå därifrån. Det hände att jag stod mitt på dansgolvet med alla festglada människor runt mig och kände hur en tomhetskänslan bara tog över hela nattklubben. Dessa kvällar åkte jag tidigt hem i en taxi och la mig med kläder och skor i min säng. Dessa kvällar var jag så trött på att bara finnas till.

En kväll stod jag och dansade med en kille som var i vårt sällskap. En svensk trevlig kille som hela kvällen agerat som min dejt. Hämtat drink efter drink. Hållt min väska när jag inte orkade dansa med den. Väntat på mig utanför toalettdörren. Hållt mig sällskap när alla andra dansade och jag inte tyckte om just den låten. Och så dansade vi tillsammans när mina favortitoner pumpade ut från högtalarna. Svensken hade lite svårt att hålla takten men hans helhjärtade försök för att hänga med i mina rörelser var bedårande och jag fick nästan bita mig i tungan för att inte brista ut i gapskratt. Gud vad jag hatar när killar, som inte kan dansa, försöker sig på sån där slemmig dans. De liksom närmar sig, vet knappt var de ska sätta sina händer och så rullar de på höfterna som att de för kung och fosterland försöker hålla en rockring i rörelse. Jag ville hålla honom borta från min kropp. Först på ett trevligt sätt höll jag upp mina händer, jag skrattade och markerade att jag inte var intresserad av någon form av pardans. Men killen vägrade ge sig. Hans glansiga blick, salivblanka läppar och fuktiga händer närmade sig mig gång på gång. Eftersom han var i vårt sällskap ville jag inte vara otrevlig så jag försökte istället gå därifrån, ursäktade mig och skyllde på skoskav.

- Äsch, vad är det med dig. Låt oss dansa?
- Jag är trött. Ont i fötterna.
- Vad leker du fin för? Kom.

Jag stannade upp. Gav honom en lång blick och skulle precis knuffa bort honom när jag ser hur en stor hand greppar killens axel och han dras in i folkmassan. Hans blick blev paralyserad och han försökte förgäves titta sig omkring efter något stöd för att hålla sig kvar på dansgolvet. Av ren reflex sträckte jag ut min hand och fick tag i hans och drog honom mot mig. Vem fan drar i honom? Jag drogs längre in mot dansgolvet men människor kom emellan och trots att jag febrilt med min blick letade efter honom såg jag inte ens honom längre. Hans hand släppte min men jag fortsatte in efter honom. Ur högtalarna sjöng Chris Brown "It´s like I waited my whole life, for this one night, it´s gon´ be me, you and the dance floor" och jag tänkte, den där jävla Chris sjunger som om ingenting och jag vet inte ens vad som håller på att hända här. Plötsligt känner jag hur någon tar ett tag om min midja och drar mig bakåt. När jag vänder mig om står en man som jag aldrig sett förut. 
 
- Du kan gå tillbaka till dina vänner. Din killkompis kommer snart.
- Vad är det som händer?
- Ingen fara. Inga problem. Han kommer snart.

Jag gick med skakiga ben tillbaka till mina vänner som självklart frågade efter den svenska killen. Jag rykte på axlarna och sa som det var. Han försvann, men han kommer snart. Hoppas jag.
Jag satte mig ner på en av de lediga stolarna och kände mig uppskakad av händelsen. Kanske hade han blivit utkastad av vakterna? Han var ju kraftigt berusad och försökte taffsa på mig. Men när jag tittade mig omkring såg jag exakt samma par överallt. Slibbiga fulla killar som dansar med tjejer som inte ens märker att killens händer kommit innanför både tröjor och kjolar. Ingen av de blir dock utkastade. Jag fattade ingenting. Då plötsligt slog tanken mig. Som om iskallt vatten hamnat över mitt huvud och kropp förstod jag precis allt.
Adam. Adam var här.
Det var Adams hand jag sett. 
Adam.


Jupp

Det e det.
Det e den.

Snö Snö Snö

Jag längtade efter snö. Jag ville att det skulle bli vitt och när de första snöflingorna föll sjöng jag en liten melodi av glädje. Den gick så här "Jaseresnöa jaseresnöa devala rulit hurra!" Den där melodin gick om och om igen i mitt huvud när jag stod på perrongjävlen och inväntade det tredje fuckinställda hortåget under den gaytimmen jag stod ute i kylhelvetet.
Hur länge ska det vara så här?



Ber om ursäkt för mitt språk.

Ain´t no sunshine no more

Jag har träffat Adam varje dag denna veckan. Det känns... Det känns konstigt. Men ändå otroligt skönt för själen. Mitt sug får ett lugn så fort han bara är nära mig. Det räcker med att vi växlar några fraser och så sover jag gott om natten. Vi gick en lång promenad idag. Jag följde honom och vi gick runt en stor skog, en smal stig och en brygga som verkligen inte såg pålitlig ut. Han tog tag i min hand under den sista biten som ledde mig hem. En kall frusen hand som kramade om min. Jag vill egentligen inte ens röra honom. Absolut inte kyssa honom. När han kysser mig, det är då jag förlorar kampen. Det är då jag glömmer allt jag lärt in. Allt jag byggt upp rasar och jag märker inte ens hur det går till. Jag bara befinner mig mitt i helvetet och har ingen utväg därifrån. Jag undviker hans blickar. Jag svarar bara på hans frågor och ställer inga egna. Adam söker sig till mig. Jag lovar, det är inte jag.

Okej, jag kanske går ut oftare. När jag handlar kanske det tar lite längre tid än vad det borde göra. Men när han ser mig så tvingar han mig att stanna upp och samtala med honom. Han vill veta allt. Allt som händer mig. Allt jag tänker på. Allt jag känner. Han frågar om det finns någon annan. När han frågar så har han jämt en nonchig ton och han suckar som om han egentligen inte ens bryr sig men måste fråga av ren artighet. När jag undviker svara blir han mäktigt irriterad. Här om dagen tog han tag om min käke, vände den upp mot honom och ställde frågan för femte gången "Har du träffat någon annan Priscilla?". Jag skakade på huvudet tills hans släppte taget och förblev tyst. Jag vill inte svara. Han har inte med det att göra. Längre. Om sanningen ska fram, så har jag ingen annan. Hur ska jag kunna göra allt det där jag gjorde med Adam utan att tänka "Allt det här gjorde jag med Adam". Mina kuddar luktar fortfarande honom. Jag tvättar de om och om igen. Men så länge inte doften går bort så kan ingen annan lägga sitt huvud där.

Adam är svartsjukare än någonsin. Och jag är argare är någonsin. När jag blir arg så blir jag arg gånger hundra. Ett arv från mamma. Jag sluter mig och vägrar kommunicera. Det driver Adam till vansinne. Men han ger inte upp. Han ställer frågor. Ställer de igen. Och igen. Igår när vi satt på bänken här utanför min längenhet så drog han med sina vackra händer om mitt huvud. Han vet att jag inte mår bra. Han ser det på mig. Vem som helst ser det på mig. Jag mår sämre av att leva i ett slagt dubbelliv. Jag har ju bestämt mig. Ingen mer Adam. Så rusar han in mitt liv. Förstör allt det där som jag med sådan möda byggt upp och jag känner mig fast. Fast i en fälla där jag måste välja mellan ett liv med eller utan Adam. Som pest eller kolera ungefär. Vad ska jag göra? När vi satt där på bänken försökte han med sina armar dra mig intill honom. Lite i taget. Han gör det i smyg som att jag inte märker vad han håller på med. Hur kan jag inte märka? Jag ryser så fort hans händer närmar sig mig. Hela min kropp förbereder sig inför hans beröring och jag spänner mig så hårt att det känns som om jag får träningsvärk efteråt. Adam. Adam. Adam.
Jag hatar att jag fortfarande älskar dig. 
För att jag slutade aldrig älska dig.
Jag bara glömde hur det kändes.
Fan.

Oh just shut the fuck up

Det är ett privilegium att ha mig som vän. Och om du inte passar mig. Då släpper jag dig.

You`re a mean mean mean person.

Nu är det din tur att släppa mig!
Gå vidare.

Godmorgon Stockholm

Det här har jag skrattat åt hela morgonen. Men alltså hörutom gay-skiten så har vi en jävligt bra melodi och rösten är jättebra! En mäktig låt. Förutom gay-grejerna då. Haha.


Cashen dom tas

...och vem har lärt mig det?
Jo, herr Doggelito.


Juste. Jag var på Snabba Cash filmen igår. Har verkligen längtat efter att se den här filmen då jag tyckte boken vart helt fantastisk. Dessutom träffar jag på snyggingen Jens Lapidus ibland på jobbet. Alltså han måste verkligen se min beundrande blick när vi möts på vår gemensamma arbetsplats. Han gör sin thing och jag gör ma thing. Det vill säga spana in honom när han is doing his thing. Iallafall. Så fattar jag inte hur Jens kunde godkänna denna film. Hela filmen går ut på karraktärsbeskrivningar vilket visserligen är bra, men själva handlingen går förlorad. Om jag som läst boken går ifrån biografen med en massa frågetecken undrar då hur de som inte läst boken mår? Mmm... det kan man fundera på en dag som denna. Iallafall så var mina landsmän med i filmen. Och så juggarna. Just det.
Och så kan jag inte låta bli att tycka att Joel Kinnaman är ganska söt. Jag tror han var med i filmen "Tjenare Kungen" och även där var han en sötis. Joel ser ut som en kille som skulle kunna bo i Osby, och eftersom jag är i grunden är en Osby-bo så är det inte så konstigt att jag finner honom attraktiv. Så, har ni skrivit upp all denna intressanta fakta?


Jag fick en ros

Jag sitter på jobbet. Ruttnar som vanligt. Tittar upp blir jätteglad över mitt besök. Men blir överlycklig när jag ser att jag får en ros. Bara så där. Alltså för att vara en komplicerad kvinna med hett temperament och identiteskriser så krävs det inte så mycket för att få mig att bli glad. Jag har sån tur. När jag som mest behöver så får jag precis vad jag behöver. En vän.

KyssJohanna.se



 

Jag har stirrat mig blind på dessa förtjusande enkla men ack så fina budskapsarmband. Även kallade välgörenhetsarmband. 20 % av inköpspriset går till Röda Korset och 5 % till Al Gore´s environmental organisation. Jag vill ha ett i varje färg. Nu.

Någon som känner sig manad?

 


jag vet

men jag har ont i min kropp. Kanske håller på att bli sjuk. Jag vet inte. Vänta tills inatt. Ni vet att jag skriver på natten.


Fyfan för Katrin

Jag läser Katrin Zytomierskas blogg. Jag gillar Katrin. Hade lite svårt för henne till en början. Kåtheten efter uppmärksamhet fick mig att bli avtänd till en början men med tiden lärde jag mig att uppskatta henne för hennes rappa käft och ärlighet. Här om dagen publicerade hon ett inlägg om hur hon blivit störd under ett biobesök i Heron City i Kungens kurva. Tydligen hade ett gäng ungdomar förstört filmen när de bar sig illa åt genom att skratta och prata under filmens gång. Hon refererade till undomarna som jävla blattar och ouppfostrade babianer. Efter jag läst inlägget kunde jag verkligen känna igen mig. Visst hatar man när sånt där händer? När barn, för det är bara barn som håller på så här, förstör hela nöjet med att gå på bio. Jag har själv svurit och suckat när det hänt. Oftast sitter jag med en manlig man som inte bryr sig om antal biobesökare och säger åt snorungarna att hålla käften. Gör inte han det. Gör jag det. Det är ändå mörkt och då blir jag modig, ingen såg vem det var som skrek "håll käften för helvete". Efter att jag låtit hennes ord sjunka in en stund och jag verkligen relaterat till problemet blev jag plötsligt upprörd. Jag blev så jävla upprörd.
Detta är fel, fel, fel.

Jag tycker att det är sinnessjukt att en människa som Katrin som har fått privilegiet att utmärka sig i media. Som får chansen att utala sig till tusentals människor dagligen är en sådan människa som bidrar till det segregerade samhället vi lever i. Det är såna som hon som hetsar till det rasistiska klimat som än idag råder mitt ibland oss. Visst, Katrin är själv blatte, så därför kan man inte kalla henne rasist för att hon benämner ungarna som blattejävlar? Skitsnack. Katrin är den största rasisten av oss alla. Det är såna som hon som ger en fribiljett till "svenska rasister" att förfölja min mamma på väg hem från jobbet från hennes arbete. Att skrika blattehora och köra med bilen så nära hennes cykel att hon nästan ramlar av den. Det är såna som hon som gör det svårt för varenda blatte, som hon säger, att kunna på ett hundra procentigt sätt integrera sig i samhället och känna att man är del av ett land och ett folkslag oavsett ursprung.

Hon menar även att hon förstår rasismen i Sverige. Hon skriver alltså undermedveten under ett papper som ger rätt till att diskrimenera folkslag och motarbetar alltså den kamp som mina medmänniskor har drivit genom decennier. Människor har sålts, slavat, gasats ihjäl, våltagits, torterats i hundratals år. Varför? På grund av sitt ursprung. Är det inte dags att vi accepterar varandra för dem vi är. Människor. Oavsett hudfärg är vi alla människor. Det finns ouppfostrade barn, mördare, perdofiler mitt i bland oss och det finns det i alla nationaliteter och har funnits under alla generationer. Jag är så trött på att det dagligen i media, för bloggar är numera en del av svensk media, fortfarande generaliseras till den grad att till och med blattarna blivit rasister. So what om ungarna förstörde din film. Det är tyvärr risken du tar när du går på bio. Varför göra det till en rasfråga? Så fruktansvärt onödigt och orelevant. Ungen kan inte bete sig, hur kan det på något sätt vara relevant om han är från Sverige eller från Bangladesh? När man som Katrin har makten att nå ut till människor i samhället genom att tycka och tänka är det så viktigt att inte missbruka denna makt. Adolf Hitler, minns ni honom? Han tyckte till exempel inte att människor som inte var vita var värda något och vi såg ju hur det gick. 

Hon skrev även att hon inte vågade säga till dessa blattar på grund av att hon inte vill riskera sitt liv då de finns stor chans att de bär kniv eller annat vapen. Här målar hon upp invandraren som en vild mördare i ett idylliskt Sverige. Det där kan vara just ditt barn i framtiden Katrin. Du skall icke kasta sten i glashus, hört talas om det? Problemet ligger i att när vi blattar spottar på andra blattar spottar vi i motvind. Och i samband med det ger vi svenskarna rätten att dra oss alla över en kant och därför blir invandrare nekade i dörren till fester, nekade till jobb, nekade till att ses som en svensk i Sverige trots att du inte tillhör den ariska "eliten". Jag är journalist. Jag har fått under min utbildning fått lära mig att riva de stängsel som finns mellan invandrare och svenskar. Jag har chansen att genom att göra min röst hörd sudda ut vi och dem - termerna. Det borde inte finnas något vi och dem. Det ska vara vi och vi, och inget annat. Och det gör mig fruktansvärt förbannad att såna blattar som Katrin ökar klyftan mellan oss. Folk dör i Haiti. Över 110 000 människor har avlidit i jordbävningen och siffran ökar för timme som går. Och fröken Zytomierska surar över ett par ouppfostrade barn i en biograf.
Det visar bara vilken äcklig jävla i-lands lyxbubbla vi lever i. Fy fan.

ALACONCHESUMAIRE

Har ni varit med om att ni gjort en tabbe. Eller sagt nåt och sen ångrar er så jävla hårt att man får lust att slå huvudet i en betongvägg och fråga sig själv om man verkligen har alla myror i myrstacken. Sen försöker man luska ut en plan för att fixa skiten. Så kör man planen och allt blir bara värre än det var från början. Ååååh. Jag gjorde en sånt misstag. Feck. Jag vet att det är mänskligt att fela men i vuxen ålder svider det mer än det gjorde när man var barn. Ähhh flummigt inlägg.

Hatar att göra ett misstag på någon annans bekostnad. Speciellt om personen verkligen inte förtjänar det.
HATARMIGHÅRTJUSTNU! Haido. Puss

Helvetes jävla fan

Hey bebisar. Mår ni bra?
Jag mår helt utomordentligt. Känner mig tankad och klar. Haha. (Internt)
Fan min kamera är hos kusin K. Jag känner mig så tråkig som inte kan langa bilder till er. Så fort den är hemma hos mig igen så ska jag gottgöra er som fan. Alltså vet ni hur mycket jag svär. Jag är medveten om att det ofta slinker in en svordom hit och dit i mina texter, men det är ingenting mot vad jag svär i verkligheten. Mina favorit svordomar är:

Jävla ( kan stoppas in framför vilket substantiv eller adjektiv som helst. Förstärker oftast och speciellt om man är skåning som jag.

Fifan (uttalas precis som det skrivs och lägger man till en liten brytning så blir det ännu bättre)

Fan ( en klassiker. Använder det typ hela tiden. Fan va kul. Tack som fan. Fan va kallt det är. Fan vad fin du är.)

För djävulen ( snott det från Lillasyster, använder det när jag inte pallar använda de andra där uppe och vill vara lite extra galen.)

La concha su piiiiiip ( piiipet ersätts med ordet mamma fast på spanska. Det använder jag när jag tappar något eller gör mig riktigt illa. Undviker att dra det framför spansktalande. De kan ta åt sig. Eller deras mamma kan det iallafall)

För helvete ( Osäker på om detta är en svordom. Använder det när jag verkligen menar allvar. Babeeee, för helvete! Kan bytas ut till djävulen efter humör.)

Jag blir sjukt medveten om hur mycket jag svär när jag är hos Lillasysters svärföräldrar som tydligen aldrig svär. Jag får onda ögat så fort jag talar. Måste verkligen tänka igenom mina meningar. Sjukt jobbigt.

Okej. Idag är en sockerdag. Så jag ska äta så mycket skiit som jag kan. Kommer hamna i en galen sockerkoma. Vi hörs när jag vaknat ur den.




To love somebody like you

Dagarna efter mitt möte med Adam och hans bitch, bitch är det snällaste ordet jag kan komma på just nu, minns jag knappt. Jag minns dock att jag vaknade upp dagen efter med en äcklig eftersmak av svek, ilska och framför allt besvikelse. Jag minns hur jag stirrade upp mot taket och tänke "Hur går jag vidare nu?". Hur går man vidare? Jag har nog aldrig förstått det där. Hur reser man sig upp, klär på sig, sminkar sig, äter frukost och går vidare med livet? Jag kunde inte förmå min kropp att ställa sig upp. Det var för mycket begärt. Jag ville bara ligga där i min säng och på något sjukt sätt trycka på en knapp som stängde av alla känslor som skapade tankar som i sin tur skapade en så stor smärta i mitt hjärta att det kändes som om det skulle brista. Mitt itu. Om någon röntgat mitt hjärta vid denna tidpunkt så kan jag garantera att det sett sönderkrossat ut. Jag minns hur jag inte kunde släppa de nya vita skorna. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag kunde haka upp mig på en sådan petitess. Jag tänkte "Han hade tid för att gå in i en affär, välja ut ett par skor och köpa dem. Men ingen tid för att ringa mig". Jag åkte berg och dalbana mellan ilska och sorg. När jag var arg kände jag mig stark. Jag förbannade honom och i mitt huvud blev han misshandlad på alla sätt och vis. I min sorg blev jag liten och sårbar. I min sorg ville jag bara ha honom tillbaka.

Jag tänkte inte så mycket på tjejen. Jag förträngde hennes ansikte. Ibland drömde jag om att Adam ställde sig utanför mitt fönster och skrek "Älskling. Det var min kusin du såg mig med. Jag skulle precis ringa dig" När jag slog upp mina ögon var jag överlycklig i ungefär fem sekunder innan en kniv högg rakt igenom mitt hjärta och jag sorgligt nog konstaterade att jag vaknat upp till en mardröm. Min mardröm. Min verklighet. Det var inte hans kusin. Det visste jag. Det var hans nya tjej. Han hade väl tröttnat på mig. Jag var ett tidsfördriv. Han var mitt livs kärlek men jag betydde ingenting för honom. Vet ni hur ont det gör att säga sånt här till sig själv. Det känns som om hjärnan snackar med hjärtat och hjärtat bara hoppar, ruskar och gråter för att den kan inte acceptera det som hjärnan säger. Den vägrar acceptera. Hjärtat vill inte höra sånt där. Den får ont. Den orkar inte.

De två starkaste minnen jag har av den här tiden är hur jag en dag satt i min dusch i nästan två timmar. Jag satt på huk och lät vattnet nästan piska min kropp från ovan. Jag grät högt. Hur länge sen var det inte man grät högt liksom. Typ när man var sex och ramlade och slog i knät. Numera gråter man tyst och vackert. Inte högt, som ett barn. Det andra minnet var när jag kom hem från skolan. Jag hade tidigare suttit på föreläsning med en klump i halsen och varit helt tom i huvudet. Klasskamrater pratade med mig men jag lyssnade inte ens. Jag ville bara hem. Hem och gråta.

På väg hem blev jag så himla ledsen på mig själv. Skulle jag låta Adam förstöra hela mitt liv. Adam, som inte ens varit man nog att avsluta det vi hade innan han skaffade sig en slyna. Jag skyndade mig hem och sprang upp för trapporna. Väl inne i min lägenhet slängde jag i från mig jacka, skor och väska. Jag minns hur jag knäböjde vid min säng och bad till Gud att han skulle hjälpa mig. Jag bad att han skulle lindra min smärta. Att han skulle hjälpa mig att glömma honom. Att han skulle lätta på trycket från den där handen som ständigt höll mitt hjärta i ett järngrepp. Att han skulle plocka bort alla klumpar som konstant avlöste varandra i mitt strupe. Att han skulle rensa mitt huvud från alla sorters tankar. Snälla, låt mig få vila lite från smärtan. Bara ett tag. Jag orkar inte mer annars.
Jag tror att om jag inte bett till Gud denna dag hade jag gått under.
Jag höll på att begrava mig själv levande.
Jag såg inget hopp.
Jag såg inget liv.
Utan Adam var jag ingenting.

Min fredag

Har haft en jättebra dag. Fått mycket gjort och hunnit träffa min Yáss i stan. Mötte henne på hennes jobb och jag blev typ galen därinne. Provade allt som gick att prova och luktade på allt som att lukta på. Köpte även en produkt av henne och yass höll på att kvadda kassan och få verksamheten att gå i konkurs, såg hur hennes blick bad mig dra åt helvete. Men sen löste det sig och vi förblev de goda vänninor vi är. Nu ska jag bara myspysa här hemma. Fortsätta städningen och ha lite SATC maraton med mig själv. Hoppas att ni får en riktigt nice kväll. Pyss.

Tack för era fina mejl.
fortsätt mejla hit
floresvarela_@hotmail.com om ni inte vill skriva i kommentarsfältet.



min vän Nisse som även gjort min header är världens duktigaste på allt!

I broke all my rules for you

Första gången vi gjorde det var lite efter att han kommit ut. Eller muckat kanske det heter. Under den tid han avslutade sitt straff träffades vi i princip varje helg. Och när han kom ut var vi som ler och långhalm. Vi skildes åt på morgonen och träffades varje kväll. Vi lagade mat ihop. Vi åt chips och godis. Detta var förmodligen det mest "normala" stadiet vi befann oss i under tiden vi träffades. Vi somnade ihop i soffan. Hans armar inlindade runt min kropp. Mitt dregel på hans tröja. Ja, ni vet det där vanliga. En kväll när vi låg i sängen och samtalade om allt möjligt så ställde Adam frågan som män för jämnan ställer till mig.

- Varför leker du så jävla fin för?
- Hur menar du?
- Svara på frågan.

Jag vet vad han menade. Han menade varför han inte fick, jaaa ni vet vad. Jag blev blyg och lite stött över att just han ställde frågan. Det spelade väl ingen roll om han väntade lite. Jag fick vänta när han satt inne liksom. Adam vände mig mot honom och jag försökte hålla  emot med min kroppstyrka. Men hans hand fick ett grepp om min höft och han vände mig tillbaka till honom. Vi tittade på varandra och våra läppar möttes i en kyss. En kyss blev flera och tills slut så kändes det som om vi försökte utföra någon form av mun-mot-mun metod på varandra. Ni vet när det känns som om kyssarna aldrig tar slut. Adam drog av sin tröja och jag typ dog lite där jag låg på sängen. Adams kropp var perfekt. Trots att han inte ens tränade speciellt mycket. Han var en periodare. Hängde konstant på gymmet i tre månader sen låg han på soffan och jäste i ett halvår. Just nu var han i jäs-perioden men han var ändå helt perfekt.

Han log och drog min midja till sig. Sen tog han av mitt fula grisrosa linne. Han la mig ner och sakta drog han ner mina mjukisbyxor. Jag tackade mig själv för att jag för en gångs skull valt matchande trosor och bh. Passade även på att slänga iväg en önskan om att mina ben skulle förbli lena efter gårdagens rakning. Det var de säkert inte. Men Adam brydde sig inte. Han hade i för sig inte brytt sig om så en elefant klampat in och kört macarena-dansen för oss. Adam var som ett djur. Stackaren hade ju fått vänta ett tag så jag klandrar honom inte. Jag vet att det kommer låta otroligt äckligt klyschigt nu men... vi blev ett! Alltså mitt i så tittade Adam djupt in i mina ögon och sa "Du är helt perfekt, så jävla perfekt" och jag kände mig så jääävla perfekt. Jag speglade mig i hans ögon under hela akten och inte en endaste skavank syntes till.

Efteråt låg vi och skrattade. Adam såg så himla olycklig ut och skojade om att jag skulle lämna honom nu. Han körde det här snacket som alla tjejer kör "Jag känner mig som en hora nu. Du kommer aldrig ringa mig. Du ser mig som en madrass" Vi skojade men höll stadigt fast i varandra. Jag ville aldrig att han skulle kliva ur sängen. Jag ville ha hans håriga ben runt mina "lena". Jag ville aldrig att hans fingrar skulle sluta pilla i mitt hår. Jag ville begrava mig i hans famn och aldrig försvinna därifrån. Adam la sina läppar runt min hals och sög in så hårt han kunde. Jag förstod att han ville få till ett sugmärke och försökte med all kraft få bort honom.

- Neeej, sluta. Jag ska jobba imorgon. Sluta.
- Nu vet alla att du är min. Jag ska göra sånna över hela din kropp.

Jag kan än idag skymta det där sugmärket. Det såg ut som ett blåmärke i flera dagar och det tog långt tid innan det gick bort. Ett litet brunt märke stannade kvar hur länge som helst.
Jag ser det fortfarande.
Jag sminkar fortfarande över det.
Mitt sugmärke.
Från min Adam.

Måste dela det här med er

Jag är lycklig.
just nu.
I detta ögonblick.
ensam.


Apropå gayfriends

msn-konversation med Babe.



...e-B... säger:
tycker du jag har ett fint leende?

mariposa säger:

hahahhaa

jaaaaa det tycker jag

menar du allvar med den frågan?


Gayfriends

Det är en viss känsla att skaffa sin en vän i vuxen ålder. En del vänner har man ju sen dagis. Man växte upp tillsammans och man accepterade varandras brister och lärde sig att älska och kunna umgås med någon som jaa... kanske inte har alla indianer i tältet. I vuxen ålder gäller det verkligen att det klickar med någon för att utveckla en vänskap. Precis så svårt som det är att hitta sin självfrände ju äldre man blir (när man var 16 var ju halva discot fullt med potentiella pojkvänner) lika svårt är det att finna the perfect friend. Man har ju en del i bagaget numera och kanske inte är lätt att ha och göra med alla gånger. ( Inte jag, jag är glädjen persionifierad, när jag inte är sur då)  När jag hittar en kompis, blir jag nästan kär i personen. Jag typ faccineras av hennes åsikter, värderingar och humor. Jag tar med mig allt hon lärt mig hem. Jag till och med tar efter lite. Jag längtar tills vi ses och blir glad när vi väl träffas. Precis som med en nyförälskelse. Detta har endast hänt mig en gång tidigare i mitt liv med en vän. Och hon blev en kär vän som jag än idag respekterar och anser tillförde mycket in i mitt liv. Iallafall, så fick jag ett sms nyss av en tjej som löd "Tycker om dig sötis" och jag blev så glad att jag skrek "Åh!", blundade och log. Så det så!

Nu tänkte jag lägga upp en gaybild som symboliserar vänskap, med det blir lite för gay, så jag låter bli.
Men nej jag är inte homofob som en läsare trodde. Jag bara älskar ordet gay. Det är ett så himla gayigt ord.

Gay!


I en evighets längtan

Jag har aldrig längtat så mycket efter våren som jag gjort denna vinter. Jag längtar tills snön töar bort och man kan springa utomhus. Tills man inte behöver se ut som en michelingubbe när man går ut. Allt blir bättre när våren kommer. Man ger livet och sig själv en ny chans. En del får vårdepressioner, not me! Jag verkligen blommar ut på våren och finner lyckan i simpla och gayiga saker som promenader. LÅT VÅREN KOMMA NU * BeR till GuD* . Nu är mötet avklarat och jag är äntligen, trots min låga längd registrerad på en modellagentur. Så nu får vi se vart det tar mig. Resten av dagen ägnas åt tvätt och städning, det behövs. Senare blir det jobb och lite träning på det. Ska försöka knäppa lite bilder på det, så ni får se mig in action. Hoppas att ni får en bra dag! Kom ihåg - Life is a bitch, and then you die! Så ta vara på bitchen! PussPuss.




No longer you and I

Jag gick en omväg på väg hem från jobbet igår kväll. Jag kommer alltid till en t - korsning där jag antingen kan välja en kort väg hem till mig, eller en lite längre. Den lite längre innebär stor risk att träffa Adam. Jag stod och velade en stund innan jag bestämde mig för att ta den lite längre vägen. Jag vill träffa honom. Jag vill, men jag vet inte varför. Jag bara finner ro i själen när han är runt mig. Som om jag tillfälligt stillar ett beroende. Jag vill att han ska se att jag lever. Att jag mår bra. Trots allt. Jag vill gnida det i hans ansikte tills det börjar fräta likt syra skulle göra. Jag gick med långsamma steg och med ipoden på högsta volym som vanligt när jag hörde hans steg brevid mig. Han tog tag i min jackärm som var tom och höll den i sin hand medans vi gick.

- Vad gör du nu förtiden Adam?
- Tänker på dig
- Varför?
- Jag saknar dig

Adam säger aldrig sånt här. Adam visar sin kärlek genom att nypa en på kinden eller skaka en till hjärnskakning. Om han sa det nu. Då måste han verkligen sakna mig. Jag tar alltid Adams ord på allvar. När han talar har han ett djupt tonläge som gör att alla runt honom stannar upp och verkligen lyssnar. Det han säger kan vara rent skitsnack, men människor lyssnar som om han avslöjar livsviktig fakta. Ungefär som Hitler gjorde. Adam. Adam. Adam. Jag saknar dig varje natt. Och saknaden blir aldrig mindre. Jag är så trött på att sakna dig. Jag sa inget av det här självklart. Jag hatar honom ju.

En bit ovanför backen som leder mig till min port slutade Adam gå. Han stannade upp men jag fortsatte fram. Inom mig tänkte jag "Följ efter mig då din jävla tönt" men stoltheten fick mig att istället öka takten. Jag stannade upp, vände mig om och där stod han. I sin stora jacka, händerna i fickorna och i sitt ruffsiga hår. Åh vad jag ville springa upp i hans famn. Låta hans händer leta sig in i min jacka och känna honom så nära mig som det går. Adam tog ett par steg mot mig. Jag tänkte på er, läsare. På allt jag avslöjat redan. På hur ni skulle reagera om jag gjort som jag önskat.

- Stick!

Jag spottade fram ordet och gick med bestämda steg därifrån.
Det här måste få ett slut.
Doser får ökas.
Krissamtal får bokas in.
Jag orkar inte ha det så här.
Mer.


Jag skickar hälsningar

           
: Lillasyster



 
: M

 
: Mina läsare


Livet & sånt

Jag håller på att läsa en bok som heter "Lyckan, kärleken och meningen med livet". Oprahs typ favoritbok. Jag har läst boken i typ ett halvår. Den började bra men jag har fastnat i ett riktigt tråkigt kapitel och det känns så bull att hoppa över en massa i en bok som handlar om lycka, kärlek och meningen med livet. Då finner man ju aldrig svaret på vad meningen med livet är. Måste jag läsa ut denna bok? Det känns som om jag kommer misslyckas med livet om jag inte läser ut den. Så seeeegt. Jag har varit på möte idag och imorgon blir det en uppföljning på det. Sen har jag jobbat. Roligare än så blir det inte. Vi hörs lite senare!








Somehow I cant forget you

Jag såg dem tillsammans en måndag. Det hade gått tre veckor sen Adams mammas död och jag hade fortfarande inte hört ett ord från honom. Jag gav honom tid. Jag gav honom andrum. Han ringde så klart inte och dagar gick. Min telefon blev min käraste ägodel och jag bar med mig den överallt. Jag duschade med svag duschstrålen för att inte missa hans samtal. Jag väcktes mitt i natten av ett sms som aldrig kom. Jag tyckte mig höra telefonen ringa trots att jag i timmar stirrade på den svarta displayen. När jag pratade med någon i telefon för länge ville jag bara avsluta samtalet. Tänk om Adam ringde. Så här höll jag på i hela fem dagar innan jag själv ringde upp honom. Han svarade inte. Jag ringde igen. Inget svar. Jag kände hur paniken nästan kvävde mig och jag fick hindra mig själv från att springa hem till honom och göra bort mig. Dagarna gick. Ingen Adam. Jag sa ju det. Han skulle inte ringa.

Mitt eget liv flöt på i slow motion. Det var så himla förvirrande för att jag kunde inte förmå mig att vara arg på honom. Hans mamma hade dött. Alla hanterar sin sorg olika. Jag måste ge honom tid bara, upprepade jag framför spegeln. Men det gjorde ont. Jag ville vara nära honom. Den måndagen hade jag precis avslutat en tenta som gått fruktansvärt dåligt. Trots att jag pluggat hyfsat bra hade ingen fakta fastnat. När jag såg tentan framför mig gav jag upp på direkten, men jag satt kvar och ritade blommor på kladdpappret en stund bara för att. Jag lämnade salen först och gick ut och satte mig i vårsolen. Kastade förstulna blickar på de som rökte utanför. Jag vill alltid ha en cigg under kritiska stunder. Trots att jag inte ens är en rökare. Min vän kom ut en stund efter mig och satte sig vid min sida.

- Hörru, vi drar in till stan.
- Okej.
- Du bjuder på lunch. Och fika. 
- Okej.


Inne i stan var det hysteriskt. Massor med människor och alla firade att det äntligen var vår. Vi gick på en trottoar och letade efter ett lunchställe när jag ser honom komma emot mig. Han hade en röd tröja på sig och sina blåa slitna jeans. På fötterna vita sneakers. Nya. Jag såg på direkten att de var nya för de var så där jobbigt vita som bara sjukhusväggar är. Jag såg hans mun röra sig och jag förstod att han förde en konversation med någon. Min blick sökte sig snabbt till sidan av honom. Vem gick han med? Han närmade sig och Adam lyfte hastigt blicken och mötte därmed min. Han såg häpen ut. Sen skamsen och slutligen nollställd. Jag kände hur hela magen vände sig flera gånger om. Om jag inte gått på en gata full med människor hade jag satt mig ner på knä, kört in fingrarna och spytt. Men jag fortsatte gå.

Adam gick med en tjej. Hon var längre än mig. Hon var smalare än mig. Hon hade långt mörkt hår, hon skrattade och såg glad ut. När vi passerade varandra såg jag hur Adam förberedde sig för att hälsa på mig. Han liksom fuktade läpparna och formade munnen till en hälsningsfras. Tanken av att hälsa och kallprata med killen som har sina fingeravtryck överallt på min kropp fick mig att känna mig svimfärdig. Vet ni vad jag gjorde när han gick förbi mig? Jag blundade. Måste sett helt skumt ut. Och jag kan sätta pengar på att Adam skrattade åt det i efterhand. Jag bara blundade, grabbade tag i min väns arm som att den var min ledarhund och öppnade inte ögonen förräns jag var säker på att han var bortom synhåll.
När jag kom hem raderade jag hans nummer.
Jag sprätte upp en nallebjörn jag fått av honom och krossade en tallrik.
Sen gick jag och la mig med kläder och smink på.
Utmattad.
Av smärtan.


TURN 2 U

Hur bra var inte denna låten?


Sov gott mina finisar!
Denna tisdag sög getballe, men imorgon så gör jag ett nytt försök.


whazup?

Ah. jag får panik. Jag förlorar all kontroll och blir precis så som jag inte ska vara. Jag får fan svårt att andas av det här. Va fan är det som händer? Jag förtjänar veta vad fan som händer?


Que Pasa?
por la...(CTM)



Dont tell because it hurts

Första gången han sa det kom helt oväntat faktiskt. Vi satt i soffan och på tv var det den där filmen med alla bankrånare ni vet. Oceans 11,12 eller 13. Jag var så himla uttråkad och satt och klippte mina kluvna hårtoppar med en nagelsax. Adam tittade på filmen och masserade min axel som jag sträckt av någon konstig anledning. Hans massage var sjukt dålig och jag fick ont av den. Han var så koncentrerad på filmen att han inte ens såg att han masserat exakt samma punkt för tok för länge. Jag tröttnade på mitt hår och la mitt huvud i Adams knä. Då börjar han massera min panna istället. Pannan. Av alla ställen.

- Slutaaaa, det gör ont.
- Tyst
- Aj. jag vill inte.
- Kom hit!

Adam satte mig upp och drog mig intill honom. Jag la min näsa mot hans hals. Han klappade på mig som om jag var en hund. Och jag kände mig som en hund. En hund som har tråkigt och vill ha uppmärksamhet.
Adam grävde ner sina fingrar och liksom lyfte mig upp från håret så att våra blickar möttes. Återigen, som en hund! Hans blick vandrade sakta över mitt ansikte och han höll kvar blicken i flera sekunder på mina läppar. Tillräckligt länge för att jag skulle börja undra om jag hade någon matrest kvar där. Han drog med ena fingret längst min underläpp, drog mig lite närmare honom, tog tag i läppen med sina egna läppar och kysste den försiktigt. Jag kände hans hand runt min midja och hur den drog mig ännu närmare honom. Mina ögon var slutna och inte ens pistolerna som avfyrades i tvn fick mig att sluta vara medveten om hans händer på min kropp. Hans beröring kändes så förbjuden, på något sätt. 

Jag öppnade mina ögon och tjuvkikade lite mest bara för att kolla om hans ögon var slutna. Det var dem. När han slog upp dem så mötte han min blick och då genast blundade jag hårt, som om jag blivit påkommen. Adams läppar släppte taget om mina och han skrattade till och putade med sina läppar. Han tog ett grepp om min midja och skakade om mig som om jag var ett litet barn. Adam kunde vara så hårdhänt ibland. Det var som om han fick spel och inte kunde kontrollera sina känslor och gav utlopp för dem genom att bli hårdhänt. Jag la mig ner på hans knä igen och tittade upp på honom. Han spände sina käkar och tittade ner på mig.   

- Vet du!



Jag älskar dig.


Alltså jag blev så ställd. Adam fortsatte titta på filmen och där låg jag med huvudet på hans knä. Men nej, så här ska jag inte se ut. Jag satte mig upp, rättade till håret och tittade förväntansfullt på Adam. Jag ville ha en litet tal. En redogörelse för hans kärlek. Adam gäspade och släppte tråkigt nog aldrig blicken från tv rutan. Det gjorde inget. Jag la mig ner på knäet igen. Tog ett djupt andetag och försökte andas in känslan. Inom mig slog mitt hjärta volter. Jag ville skratta. Jag ville gråta. Jag ville dansa. Han älskar mig. Fattar ni? Adam älskar mig. Det kändes som om jag var den enda älskade kvinnan på jorden. Jag minns hur jag blundade hårt och försökte föreviga det ögonblicket. Jag tänkte, det här vill jag berätta för alla jag känner så jag måste verkligen minnas hur det känns. Just nu. I detta ögonblick. Snart är det borta. Måste få ha det kvar. På något sätt.

 - Adam, jag älskar dig.

Han drog mig intill hans kropp och höll om mig hårt. För hårt. Min näsa trycktes mot hans bröst och jag fick typ börja andas genom munnen. Till slut släppte han taget. Och så blinkade han mot mig med ena ögat och log lite blygt. Adam sa "jag älskar dig" sammanlagt åtta gånger under den tid vi träffades.
Varje gång blundade jag hårt och förevigade hans tonläge, tonfall, andning, tid och plats i mitt hjärta.
Jag önskar att jag aldrig gjort det.
Hans röst väcker mig ofta om natten.
Läkaren säger att det kommer att försvinna med tiden.
Men det gör det inte.
Det blir bara värre.
Och värre.



Nykterist Javisst

Jag har gått på min första fest som nykter.
Dessa intryck fick jag.

- Människor får automatiskt högre tonfall med alkohol i kroppen. En del går upp i falsett. Det är alltså ganska krävande att föra någon form av dialog med någon. Alla bara skriker. Och upprepar sig. Hela tiden.

- Killar tittar på bröst och på rumpor. Hela tiden! Gud vad jag blev medveten om det.

- Människors ansikten förändras av alkohol. Vissa blir liksom låååånga i ansiktet. Ögonen får en annan form. Kinder blir röda. Tänder blir lila (rödvin). En går runt med ett fånigt leende som man bara vill örfila bort.  

- Vi tjejer är fan inte blyga. Linnen åker ner, halva bröstvårtor syns. Man sitter bredbent fast man har kjol. Man glömmer dra ner kjolen efter toabesöket. Tröjor åker upp. Magen syns. Dock syns inga sexpack till. Inte så konstigt att punkt nummer två finns.

- Alla tjejer tror att de är med i en porrfilm när de dansar. Det är putande läppar. Svankande rumpor. Rullande höfter. Sängkammar blick. You name it.

- Man får samma fråga flera gånger. Du svarar på den för att sedan svara på den igen. Sjukt irri.

- Människor tappar sitt riktiga jag. Eller iallafall en del av det. Palle som är blyg blir galet social, skrämmande. Dalle som är glad blir blödig och pratar sorg, deppo. Salle som är smart som fan beter sig som en apa och hoppar i soffan, orka. Kalle som är rar blir aggresiv och kallar alla tjejer för hora, kul!

Hur som helst. SÅ är det sjukt värt att vara nykter och vakna dagen efter och ha en hel dag framför dig. Utan spyor. Utan ångest. Utan minnesluckor. Inga kontokort som behövs spärras. Inga fyllesms i mobilen. Inga samtal som lyder "Va fan hände igår?" eller "Hur kom jag hem? och varför har jag ont i anus? " Okej det sista var överdrivet, men ni förstår vad jag menar. PUSS och Godnight.



Måndag

Sitter på jobbet och ruttnar långsamt. Har jobbat non-stop så nu är jag är helt slut. Haha, två timmars jobb och jag är dead. Att man ska behöva jobba på sin arbetsplats, helt sjukt. Alltså det finns en person i det här gymmet som säger att jag är kär i honom. Att jag vill träffa honom, fika och sånt shit. Så säger han till människor att vi gått på dejter men att han inte är intresserad. Han säger även att när jag pratar med andra män så gör jag det för att göra honom svartsjuk. Det skulle inte förvåna mig om du läser mig blogg. Sluta sprida falska rykten din jävla myttare! Jag har knappt pratat med dig för fasen. Sååå, nu har jag fixat det! Nu släpper jag det. Jag tittade in på jobbets hemsida och hittade den här bilden på mig! Har inget minne av att den tagits. Men min hårfärg vart ju fin.








This time It´s broken

När jag kom hem igår satt han utanför min port. Adam.  Jag gick i mina klackar och verkligen grävde ner klacken i snön med varje steg för att inte ramla. Där satt han. Han väntade inte på mig, för han blev överraskad av att se mig och dessutom tror jag inte han sittter där i kylan frivilligt och räknar ut sannolikheten för att vi ska träffas.

- Hej Princess
- Hej
- Varför ser du ledsen ut?
- Har bara haft en jobbig dag.
- Kom! Sätt dig här med mig.

Jag satte mig brevid honom på den kalla träbänken. Jag älskar hur hans ord är min lag. Så har det alltid varit. Jag kan vara skitsur men så ger han mig en order och jag gör det. Förtryckt kvinna, är vad jag är. Av kylan, blir jag så himla snorig. Så där satt vi tysta och det enda jag hörde var hur mitt eget snor åkte upp och ner i min näsa.

- Kom, ställ dig här!

Adam ställde mig framför honom och han la sina händer runt mitt ansikte. Jag trodde han skulle säga något viktigt. Men så vände han på handflatorna och jag förstod att han endast var ute efter tillfällig värme. Han drog mitt ansikte nära hans och jag kunde nästan nudda hans läppar mot mina. Jag vet att om det här varit en film så borde jag ha lagt mina händer runt hans nacke eller liknande. Men jag hade inga armar och därmed inga händer. De ligger runt min mage, remember? Han pussade min kind försiktigt och hela min kropp skrek efter honom när jag kände hans läppar mot min hud. I mitt huvud började varenda varningsklocka ringa i panik och alla larm jag ställt in satte igång. Ett stängsel jag placerat framför mitt hjärta drogs igen och jag kunde nästan höra hur min kropp aktiverade alla anti-adam skydd. Yrseln fick mig att blunda och därmed förlora all kontroll över situationen. Fan vad jag hatar dig Adam. Hur kan du göra så här. På en söndag dessutom. Jag öppnade mina ögon och helt abrupt var det som om jag såg situationen vi befann oss i mycket tydligare. Det här går inte. Det här tåget har gått. Jag gör inte så här mot mig själv igen. Jag ryggade tillbaka. Adam tog tag i mina armar, blev lite ställd över att hitta tomma jackarmar men drog mig intill honom igen. Jag gick tillbaka och den här dansen körde vi kanske i fem minuter. 

Du är min. Kom hit!

Plötsligt fick jag sån fruktansvärd lust att örfila honom. Örfila honom för alla tårar jag fällt genom sömnlösa nätter. För den där natten jag kved av smärta för att han inte fanns vid min sida längre. För den gången jag försökte kväva mig själv med hjälp av en kudde, men misslyckades radikalt och började istället skratta mellan mina tårar. För den gången jag skrek ut hans namn ut från mitt fönster och en man skrek "Håll käften det finns ingen Adam här" och jag skrek tillbaka "Det är ju därför jag skriker din idiot". Jag fick sån lust att hämta ett basebollträ och slunga den mot honom med all kraft jag har. För alla gånger jag låtit honom kyssa mina läppar blodiga för att sedan ligga i fosterställning och bli totalt handlingsförlamad av brist på kärlek. Från honom.

Adam såg lite ut som en guldfisk nu. Munnen var halvöppen och hans ögonbryn hade åkt upp en bit. Ska han se ut sådär så är han inte ens snygg längre och då är det verkligen inte värt det, tänkte jag och tog min väska som låg i snön. Jag grävde upp mina nyklar och gick in genom porten. Adam sa inget. Jag tror att han såg hatet i mina ögon. När jag stod och väntade vid hissen sneglade jag hastigt mot hans sida.
Där satt han.
Och glodde in genom glasrutan.
Guldfisken.


För vi har tagit examen! Fyfan vad vi är bra!


Heba & Me & Sonja

Vatten i mitt glas!



Jonas & Me

En del av den examinerade journalisttruppen!

(haha, ser ni att jag har en extra hand)


Because you blow my mind

Adams mamma dog en vårdag i maj. Lite efter min födelsedag. Trots att det var väntat kom det som en riktig chock. Jag vet att alla säger så där. Men när man upplever det själv blir man chockad över den chock som faktiskt infinner sig. Man får en chock över chocken, om ni förstår vad jag menar. Människan blir aldrig polare med döden. Jag satt med tre vänner och pratade om något så ytligt som bröst. Vi diskuterade andras och våra egna och klickade in oss på diverse plastikoperations sidor. Mest bara för att jämföra priser och se färdiga resultat. En av mina vänner hade bestämt sig. Hon skulle banne mig operera sig, kosta vad det kosta vill. Jag fick ett sms och jag minns hur jag ignorerade det. Jag tänkte "äsch, jag kollar det snart" och fortsatte titta på hemsidor. Minns hur jag istället började googla efter näsoperationer och penisförlägningar. Någon stund senare pep mobilen till igen. När jag reste mig upp för att hämta min mobil kände jag hur en klump föll ner från hjärtat. Klumpen hamnade i magen och där löstes den upp likt en brustabblet gör i ett glas vatten. En katastrofkänsla spreds sig ut i fingerspetsarna och jag fick plötsligt bråttom till mobilen. "mamma är död nu" och följt av ett "?". Jag minns hur jag satte mig ner på en sko med en vass klack som åkte rakt in i min vänstra skinka. Jag kommer ihåg hur jag satt kvar och det kändes som om jag hade mitt eget pulserande hjärtat i min handflata. Fast det var min mobil som låg där.

Adam mötte mig halvvägs. Jag hoppade upp i hans famn. Jag älskade att göra det där. Hoppa upp som ett litet barn i en stor trygg famn. Adam är ganska lång och bredaxlad. Så jag känner mig alltid som om jag är fem år där uppe. Jag till och med korsade mina ben runt hans midja och han grävde in sina fingrar i mitt hår. Kanske lite för hårt. Men fysisk smärta var inget jag hade tid att bry mig om. Jag visste inte vad jag skulle säga och det kändes så jäkla dumt. Hur kan jag? som alltid tycker, känner, tänker hela tiden, inte ha ett bra ord att säga. Vi stod så där hur länge som helst. Eller Adam stod, jag hängde ju i hans famn. Människor gick förbi och tittade förundrat. Adam grät inte. Jag grät. Fast jag aldrig träffat hans mamma. Vilket kändes lite dumt. Men jag hade känslan av att jag sett hennes smärta genom att bara tittat in i Adams ögon. Det var som om man kunde se hennes cancer i hans blick. Man såg den tydligt. Speciellt på slutet.

Adam släppte taget om mig och jag hamnade på jorden igen.
- Jag måste gå.
- Jag vet. Ska jag följa med?
- Nä. Det är bäst jag går själv.
- Jag förstår.

- Jag ringer dig!

Han vände sig om och gick. Och jag bara visste. Jag visste att han inte skulle ringa. Ni vet när man är helt hundra på något och det kvittar om alla i hela världen kallar en paranoid och säger "men det är klart han ringer, ditt psyko". Man känner det i hela kroppen. Han kommer inte ringa. Och det spelar ingen roll hur många gånger man försöker övertyga sig själv för innerst inne så vet man. Han kommer inte ringa. Hade kunnat sätta min mammas huvud på det. Så säker var jag.


Jag sprang efter honom och ropade hans namn. Jag visste fortfarande inte vad jag skulle säga. Jag ville bara... jag vet inte ens vad jag ville. Då började han till min förvåning springa iväg, bort från mig. Bort från mig som precis omfamnat hans kropp likt en koalabjörn. Bort från mig som alltid kliade honom på ryggen innan han skulle sova. Bort från mig som har en liten leverfläck under mitt bröst som vi döpt till Adam. Bort från mig som bara ville hjälpa honom att bära sin sorg. Trots att jag endast såg hans ryggtavla så är jag säker på att han grät.

Idag önskar jag att jag aldrig slutat springa.
Jag borde ha sprungit ikapp honom.
Det var min plikt.

Leva Livet nu ska jag Leva Livet

Visst finns det är sång som går så där?
Just nu sitter jag på jobbet och målar mina naglar prosti-röda. Ikväll vankas det examensfest och det blir alltså min första fest som "nykterist". Jag har ju bara lagt det på hyllan ett tag, det vet ni. Jag undrar, vad ska jag göra medans alla andra super? Är det inte tragiskt att man lever i ett samhälle med så pass inbyggd alkoholkultur att man knappt vet hur man gör utan? Det ska jag lära mig idag. Jag vill inte vara en bitterfitta, men fulla människor är ju bara kul när man själv är full. Så ja, vi får se hur det går. Jag får helt enkelt göra som jag gjorde under min tonår. När jag väl fick gå på fest så satt pappa i en bil utanför och inte en droppe var inblandad. Då spelade jag att jag var full. Ingen märkte nåt och pappa var glad. Alla var glada.
Haha. Häromdagen så upptäckte både Babe och jag hur bekväma vi har blivit med varandra då jag efter en lång stund tystnad säger: Imorgon ska jag köpa en kalender! Babe svarade: Okej! och så blev det tyst igen. Efter en stund frågade Babe "Alltså Babe, varför berättade du nyss att du ska köpa en kalender? Vad ska jag göra med den informationen tycker du" Jag började gapflabba. Jag glömmer att Babe inte är tjej. Om jag ska köpa en kalender eller kan inte Babe bry sig mindre om. Men en tjejkompis däremot skulle säga "Är det saaaant? Åh jag köpte en häromdan, den ser ut så här bla bla, du kan köpa den där bla bla bla". Babe, allt hade varit roligare och enklare om du vart gay. Puss!



4 Haiti

Inatt sätter jag in på pengar till de drabbade i Haiti och ber en bön för dem.
Gör det du med!
50, 100, 200 eller 500 kronor


PLAN SVERIGE,

Plusgiro: 90 07 31-1

Bankgiro: 900-7311

Skriv “Haiti” på inbetalningen





Come with me

Jag gick hem från jobbet idag och precis innan sista korsningen så träffade jag på vem om inte Adam. Alltså nuföriden går jag bara och väntar på att träffa honom. Hejdå, gå ner till affären med bajs i ögonen och dregel på kinden. Förr, när jag stötte på Adam var jag alltid tvungen att spela övertrevlig. Vad som än hänt tidigare kunde man alltid lita på att Priscilla skulle vara glad. Jag lyste upp som en sol och babblade på ditten och datten. Adam hade det jävligt bekvämt på den tiden. Nu, är jag stoneface. Jag vill inte egentligen inte ens prata med honom. Vi har inget att säga varandra. Tycker jag. Detta tycker Adam är jävligt roligt. Och som vanligt så skiter han fullständigt i om jag är sur eller inte. Det påverkar inte honom.

Vi hade följe i tystnad till centrum och där skildes vi åt. Han skulle vidare hem och jag till mitt. Jag ville fråga om han ville följa med hem. Titta på en film eller nåt. Men hans flin gjorde mig mäktigt irriterad och jag behöll mitt stenansikte. När jag gick bort från honom vände jag mig hastigt om för att se om han också gick iväg. Då stod han och kollade in min rumpa, det jävla aset. Han tittade snabbt upp och såg lite snopen ut. Sen kom flinet tillbaka och jag vände mig om. Min rumpa var Adams favoritkroppsdel. Han brukade  säga att den var ett masterpiece. Han brukade även säga en massa om den på sitt juggespråk som jag inte förstod något av. Men det var endast komplimanger. Det vet jag. Jag brukade alltid komma på Adam med att kolla in min rumpa. Jag fattar inte hur han aldrig tröttnade. Det är ju bara en rumpa. En klump fettmassa med en spricka i mitten som delar den på två.

Jag känner att jag vill krama om honom. Jag vill dra mina fingrar längst hans nacke.
Jag vet att han kan se på mig att jag vill göra det där.
Det är därför han flinar.
Det jävla aset.

Skolavslutning

Det var en fin middag som vi färdigutbildade journalister bjöds på. Alla samlade och även lärare på plats. Det hölls tal och som en lärare sa "Idag är vi era lärare, imorgon är vi kollegor" Det kändes formellt och högtidligt som det ska göra. Ingen "den blomstertid nu kommer"  men det är ju ingen som direkt förväntar sig att den ska komma. Att gå i högklackat är numera en konst eftersom varje steg som tas innebär hög risk för grov förlamning. Kjol och sånt på det. I denna kylan. Ska man va fin, får man lida pin, som det så fint heter. Det kändes lite ensam. Men sen har jag ju varit ensam under hela utbildningens gång. Så det är som det ska vara. Nu är man stor flicka. Men jag hade ändå med mig min familj. Ni var också på plats. Ni hängde runt min hals.





Today is bad day

Den här dan började rent åt helvete. Jag har ägnat hela förmiddagen åt att åtgärda problemen. Med hjälp från Babe kan jag åtmistånde andas bättre. Det finns få fördelar med att vara student. Allt krabb inför en terminstart är magsårsbildande. Jag har inte mer att skriva nu. Återkommer.



I`ve kissed your lips

Jag hälsade på Adam nästan varje helg. Södertälje ligger inte jättelångt från mig. På tåget dit läste jag alltid Metro och på vägen hem löste jag korsordet och den där sudoku grejen. Jag kan egentligen inte lösa sudoku, men jag låtsas att jag kan och fyller i lite siffror på känn bara. En gång satt en man med en markerad bekymersrynka på pannan och tittade på medans jag frenetiskt fyllde i rutorna. Han måste funderat starkt över hur jag tänkte där. Jag fattar inte varför jag rakade benen inför dessa besök. Alla våra träffar var bevakade besök. Bevakade för att det sitter en person och låtsas läser i en bok, men lyssnar på allt vi säger. Som att jag skulle få en chans att visa upp mina lena ben. Men likväl rakade jag dem varje gång. Det var nog mer känslan jag var ute efter.

Adam mådde bra. Trots omständigheterna. Han brukade viska att jag höll honom ovanför ytan. Varje gång vi sa hejdå frågade han minst 50 gånger "När kommer du nästa gång?". Jag svarade aldrig på frågan och efter sudokun var "löst" så bestämde jag mig varje gång för att sluta hälsa på honom. Varje jävla gång. Adam låtsades som att han inte riktigt brydde sig om jag kom eller inte. Ibland fick jag känslan av att han gjorde mig en tjänst genom att dyka upp på våra bevakade möten. Jag skrattar åt det nu i efterhand. Jag menar, vem fan vill inte ha ett besök när man sitter inlåst mellan fyra väggar. Men ändå var det jag som var nervös och fick känslan av att han inte ville träffa mig och när jag väl såg honom var jag nästan tacksam för att han tog emot mig. Adam. Han kan verkligen få dig att känna dig som en ovärd bajskorv och i andra stunden är du stjärnan, månen och solen. Alla tre på samma gång.

Våra besök varade runt en timme. Vi brukade inleda med hur mår du - va händer- va gör du - är det fint väder? -snack och avslutade  det med pussar över hela ansiktet och ihopflätade fingrar som aldrig ville släppa taget. Fan vad jag hatade att han satt där han satt. Anledningen till att han satt där rörde mig inte i ryggen. Men bara att han satt där gjorde mig illamående. Tanken på att jag hade blivit en sån tjej som sitter och läser Metro på vägen till sin pojkvän som sitter på Hall i Södertälje, kunde få mig att bokstavligt talat spy när jag hoppade av tåget.
Jag ville aldrig bli kär i Adam.
Jag bara blev det.
Och inatt hatar jag honom innerligt för det.


NO ORKO NADA

Ont i magen nu. Fan vad det är tråkigt att gå och lägga sig. Jag liksom orkar inte gå och fixa mig inför bedtime. Borsta tanden och shit. Ooooorka. Imorgon är en bra dag. Jag ska träna. Jag ska träffa Henke. Jag ska äta examen-middag. Jag ska dokumentera det hela.
Fan måste ringa ett viktigt samtal. ooooorka.

Fan vad jag är trött på att vara så lat som jag är. Kan jag inte bara göra vardagliga saker utan att först skrika Oooooorkaaaa och sucka, sparka, dra mig i håret och ha mig. Det ÄR inte så jobbigt som det blir efter jag gjort min ooooorkaaa scen. Hela ooorkaa scenen tar så mycket energi att det faktiskt blir ett projekt att bädda sängen/ plocka upp nycklarna/ svara på ett sms/ borsta tanden.

Men nu ska jag fan fixa lite här innan jag lägger mig. Godnatt haters.


Idag bestämer jag mig

Jag tar alltid stora beslut vid närheten av ett fönster.
Idag är dagen så jag antingen gör något åt det, eller bara släpper det. Och om jag släpper det, så måste jag släppa det. Jag mår inte bra av att att leva på ett maybe.

Men om jag gör något åt det, så kommer  ni läsare få jävligt roligt här på bloggen.



Tiden står still

Känner mig bitter idag. Bitter på alla människor som just nu befinner sig i värmen. Varför skulle jag lämnas kvar? Jag som mår så jäkla dåligt av kylan. Livet är så ovärt när det är kallt. Man blir liksom som opepp så fort man kollar ut. Man kan inte ens klä sig så fint, allt går ju ut på att inte frysa. Jag tänkte trotsa och ta mig ut i allafall. Kan man gå en promenix i Antarktis mån tro? Jag behöver det i allafall. Rensa tankar och shit.

Det var en jobbig natt. Jag åt choklad mitt i natten.
Kakmonstret is back!





så här ser det typ ut utanför mitt fönster !

Hörru Lillasyster!

Du ville se mer av mig nu när du är borta. SÅ för din skull ska jag lägga upp videobloggzzzz. Kul va? Men jag vägrar prata. Så för att ge dig något välbekant så får du samma Prissi som står framför spegeln och tror hon är med i musikvideo. Kul va?


Åh kolla vad jag gör för din skull. Helt osminkad och svettig efter gym.


I´m yours to keep

Jag gick inom affären efter min träning. Jag ser alltid ut som stryk när jag befinner mig i den affären. Antingen tidigt. Med ruffsigt hår och sömniga ögon. Eller efter träning. Med svettigt hår och trötta ögon. Egentligen skulle jag inte ha nåt speciellt, bara snabb föda efter träning. Som vanligt ställer jag mig vid alla hudvårsprodukter och tittar. Det har jag alltid gjort, sen jag var liten. Medans mamma fyllde kundvagnen stod jag faccinerat och tittade på alla färgglada produkter. När jag tröttnade gick jag över till hårfärgerna och tittade på alla vackra tjejer. Nu gör jag likadant. Bara det att numera åker det alltid ner nån hudkräm eller liknande i korgen. Jag bara trivs så jävla bra bland dessa hyllor. Då gick han förbi. Adam. Han gick med med ett par kompisar. En lite mindre kille med snaggat hår och spänd blick och en annan även han snaggat hår men med en lite piggare liksom förvirrad blick. Adam i sin stora Canada Goose jacka, högljud som vanligt. Jag hörde hans skratt på långa vägar. Han är en sån som skrattar rakt ut HAAHAAAAHAAAA, utan någon som helst tanke på allmänheten. Människor blir rädda eftersom skrattet överraskar dem och många vänder sig om och tittar efter honom. Tänk er, där står man och klämmer på advokadon och tittar efter den perfekta. Inte för mjuk och absolut inte för hård. Man kanske ska ta två? Vänta, lite längre upp ser de mognare ut. Och så kommer Adam precis bakom - HAAAHAAAAHAAAHAA. Alltså det är svårt att förklara men det är ett jävligt störrigt moment och man hänger med honom.
Vilket jag inte gör.
Längre.
- HAAAHAAAHAAA. Här är du!

Alltså är det inte konstigt hur en människa kan försvinna i flera månader. Fast man bor på exakt samma ställe och det lämnas åt slumpen att råka träffa på varandra, så gör man inte det. Man skulle kunna stå mitt i centrum en hel dag utan att träffa på människan. Jag har funderat på om det finns vägar här jag inte känner till. Men så träffar man honom en gång och helt plötsligt är han överallt. Som om han precis flyttat tillbaka.


Adam skrek den där meningen, skrattade högt åt aboslut ingenting och gick vidare med sina snaggade vänner. Jag hann inte ens reagera. Jag höll tamponger i handen. Jag fortsatte över till hårfärgerna. Kollade in tjejerna lite längre än vanligt så att han skulle hinna försvinna ur affären. På väg hem sprang jag nästan.
Jag orkar inte träffa honom.
Inte nu.
Inte så här.



Kungen är död

Vaknar med en viss känsla i magen. Hunger. Jag går nästan darrande fram till kylskåpet endast för att konstatera att jag uppenbarligen inte har några planer på att överleva denna dag. Jag letar och finner. Något som mättar. Något som tar bort yrseln. Det är fan sant som de säger. Äta bör man. Annars dör man. Jag har alltid sagt att det är överskattat. Under mina värsta (bästa?) tider kunde jag äta lite godis under dagen och överleva fint på det. Jag minns hur jag kom hem från jobbet i Osby. Klockan var efter midnatt och på väg upp mot mitt rum sneglade jag in mot köket och övervägde att stoppa i mig något. Hade inte ätit sen frukost runt nio. Jag tänkte på varma mackor, på rester från middagen jag missat. Jag tänkte på viken process och plocka fram allt och hur man säkerligen var tvungen att värma maten. Så struntade jag i det. Bara sådär. Gick upp på rummet och däckade istället. Så gjorde jag flera gånger. Eller den där gången för typ ett år sedan. När jag och en tjejkompis delade på en pastasallad en onsdag runt lunchtid. Sen gick den dagen. Nästa gång jag åt var fredag kväll. Då minns jag att jag sa "Shit jag har inte ätit sen pastan igår! " då berättade min vän att pastan minsann blev uppäten på en onsdag. Jag hade hoppat över en dag. Bara så där. Jag vaknar upp idag till Kents toner "Kungen är död" och tar mig en riktig funderare över mina matvanor.

Vid ett tillfälle i mitt liv fick jag bära två par jeans för att inte tappa det ena paret. Sedan blev jag matad, trots att jag var vad man kallar - vuxen. Det är därför mat inte är min bästa vän. Inte så att jag hatar. Den bara tillför inget. Jag saknar inte det. Jag kan leva utan det. Tror jag, då va!. Måste ständigt påminna mig om att jag inte är odödlig. Därför är träning mitt livs stora kärlek. Den räddade mig från ett liv i sjukhus. Den räddade mig från mig själv. Den påminner mig om det faktum att - Äta bör man. Annars dör man.


Ha en bra dag!






Perdon

Alltså jag har såååå sjukt dåligt samvete för att jag inte är med min familj i Chile just nu. Speciellt med Lillasyser. Jag vet hur det är de första dagarna. Alla kramar och pussar av främlingar som delar samma DNA som dig. Man känner sig lite lost liksom. Desstuom slits man direkt från kalla Sverige med isbjörnar och vinterdäck till exotiska Chile med cumbia och 30 grader i skuggan. Det är lite omtumlande, de första dagarna. DÅ är det så jävla fett att ha varandra och kunna snacka skit på svenska och himla med ögonen och sånt. FÖÖÖÖRLÅT Lillasyster. *kniven mot strupet - igen ! *


Fan vad jag saknar er. Det känns i hela kroppen att vi inte delar samma valuta längre.





I used to make love with hate

Jag tog en titt på  min vän Babes anteckningar inför hans tenta och fick en sådan otrolig lust att sätta kniven mot strupet. Tackar GUD för att jag aldrig behöver syssla med någon form av matte eller sån shit. Fy farao för det. Jag suger så jävla hårt på all form av matematik. Jag räknar fortfarande på mina fingrar när jag ska räkna ut något. Tro det eller ej men ibland blir även mina tår räknade, men då snackar vi stora siffror. Jag har ont i min kropp idag. Lite skön träningsvärk så där. Ni ska bli bäst på träning mina fina läsare. Jag ska tipsa er om kost och träning och sånt shit. Men påminn mig. Jag glömmer så lätt. Idag är det Babe och jag. Han är så trött på mig. Jag ser det på honom. Men det skiter jag fullständigt i. Älskar man mig, så får man älska mig även när jag är jobbig.



with ma babe.


I look wonderful tonight

Jag gick ut en sväng till snön. Piskande kyla mot min kind var precis vad jag behövde en dag som denna. Jag vet aldrig vart jag ska gömma mina händer. Jag fryser när jag har dom i vantar. Fingrarna blir stela och kalla. Jag brukar lägga dem på min mage. Där är det varmt. Jag ser ut som ett monga utan armar men det är lite roligt. Ingen vet att jag har armar. Dom är innanför min tröja. Jag satte mig rakt ner i snön. Struntade i att mina mjukisbyxor var gråa och blev mörkgråa av snön. Adam satte sig precis brevid mig med en duns. Jag blev inte ens rädd. Han gör jämt så där, Adam. Bara dyker upp. Vi hade inte setts på länge Adam och jag. Sist bråkade vi. Vi bråkar jämt. Jag rörde inte en min utan satt kvar i snön med ipoden på högsta volym. Han har blivit snyggare, Adam. Han rakar inte sig längre. Det får honom att se äldre ut. Lite så där smutsigt - jag - duschar - sällan - men - jag - är - snygg - ändå. Jag har lite svårt för hans ögon. De är varken vackra eller fula. De är liksom påklistrade. Helt vanliga, fast ändå inte. Jag skulle kunna rita av hans ögon på ett A4 på pricken. Jag hatar hans ögon. Ibland får jag lust att bara be honom göra något åt dem. Men det kan man ju inte säga till nån. Han la sitt huvud på mitt knä. Precis där jag har sån otrolig träningsvärk. Det fick mig att rycka till och mitt knä åkte upp och hans huvud hamnade i snön. Sen låg han där. Som ett mähä. Med huvet i snön och kroppen sittandes. Min mage kurrade. Jag hade inte ätit på hela dan. Jag kör en straffdiet. Det gör jag jämt. Äter ingenting. Bara för att se hur länge det går. Det går aldrig speciellt länge. Adam stoppade in sina kalla jävla händer under min tröja och la dem mot min mage. Jag orkade inte ens säga något. Han pillade på min piercing. Drog i den och så.

- När ska du ta bort den här?
- När helvetet fryser till is!
- Ja, det har nog hänt nu!
- Ja, det har det.

Adams fingrar pillade på min mage och jag orkade inte ens bry mig. Vilket är väldigt ovanligt då jag har panik över händer på min kropp. Fingrar som klämmer på mitt fett. Fingrar som påminner mig om att min straffdiet borde sätta igång. Men inte med Adam. För jag vet att han älskar varje centimeter av mig. Fast han aldrig skulle erkänna det själv.

- Du har ett ärr här
- Jag vet, Pappa rev mig med en nål när jag var liten. En olyckshändelse självklart. Orkar inte berätta.
. Okej.

Adam, din jävla jugoslav. Varför dyker du upp jämt?
Och sen försvinner du lika lätt?
Varfööööör har du så vackra händer?
Varfööööör kan du inte göra något åt dina ögon? ( jag vet, det är jättesvårt att förstå det här med hans ögon. Men om ni såg skulle ni garanterat förstå)

Jag sa inget mer till Adam. Jag bara kände att det var läge att resa sig. Hans händer hade blivit varma och min rumpa var så kall att jag hade lätt kunnat lämna kvar den i snön, gått hem och inte märkt det förrens nöden kallat. Adam låg kvar. Han har riktiga juggeläppar den här Adam. De liksom putar ut lite nonchit så där. Det är som att han tycker han är så jäkla snygg med sina putande kaxiga läppar.  Så jävla irri! Men de bara är så. Samma läppar när han sover. Samma läppar när han hjälper mig parkera bilen. Samma läppar när han tappar sina mynt på golvet och skriker kurva och sånt.

- Ditt hår är slitet, skrek han efter mig när jag gick iväg med min blötta rumpa.

Jag ville fråga om vi ska ses mer. Men jag var för stolt. För arg. För frysen. För röksugen.
Men jag visste.
Vi kommer att ses igen.
Adam och jag.

Possibility

There´s a possibility all that I had

was all I gon get.




just därför gråter mitt hjärta idag.


Call me...

Från och med idag är jag,
Prissi The Chornalist.





Inga konstigheter!


I´LL COME BACK FOR YOU







Inga systrar i världen har det som du och jag har. Nu åker du min älskade Lillasyster.
Men inga världshav kan skilja oss åt.
BLOD ÄR TJOCKARE ÄN GRÄDDE! eller inte.



Jag älskar dig. Du är mitt liv. Du är mitt allt.


Ta mig lång härifrån




Jag kommer aldrig sluta med att lägga upp denna bilden. Den är så härlig. Nån dag ska den sitta på min väg. I min lägenhet. I framtiden. Celines tjocka fingrar som drar Lillasyster kind mot hennes mun. Hur båda är medvetena om kameran men ändå ser jag ömhet och kärlek i bilden. Jag älskar denna bild.

Det är inte en jättebra dag idag.







Dagens sanning

Jag ber aldrig mer om ursäkt för sakerna jag aldrig gjorde.

vem lärde mig det där?
Jo. Herr Hellström.


nu ska sova. Glöm inte att jag älskar er. Alla ni som läser. Till och med er som hatar mig.


ALKOPRISS

Jag hatar att dricka alkogel. Nä. Men alltså det här med alkohol.
Jag har att dricka alkohol. Mina smaklökar tycker sällan att det jag dricker är speciellt gott. Jag har ingen gräns som säger stopp, så jag blir jämt karatefull, eller askalas som man säger i Osby. Och dagen efter ska
vi inte ens gå in på. Om jag säger så här. Jag förbannar dagen jag blev till. Min baksmälla är inte av denna jord. Till det normala hör spyor, illamående, dåsighet och sånt till. Jag får allt det där PLUS en heeeel drös med färsk ÅNGEST. Allstå nu snackar vi sån ångest som om jag råkat ha ihjäl ett barn och begravt det i min trädgård och sen råkat berätta det för stans skvallertant och sedan mördat skvallertanten och gömt henne i mitt kylskåp och hennes hand sticker ut och när som helst kommer nån öppna kylskåpet och se slynan död och inte nog med det jag har ju även mördat ett barn. JAG VILL TA MITT LIV! Sån ångest. Och det spelar ingen roll om jag dansar med tjejerna, suttit ensam i min soffa, haft tråkigt eller kul. Det är samma jag - råka - mörda - två - människor - och - den - ena - ligger - i - kylen - ångest. Såååå. Det är inte värt det har jag kommit fram till. Jag har inte gått och blivit nykterist. Jag har bara lagt det på hyllan lite.





känns sådär.


K SOM I KAROL

Jag träffade min fina kusin K häromdagen. K är på tjocken och har inte träffat mig en endaste gång sen beskedet. Jag skrek i telefon "Du är gravid. Inte handikappad" och så möttes vi i stan och åt sushi och annat gott. Hon är så vacker och det lyser om henne. Jag blir alldeles lyrisk av att bara kolla på henne. Vi stod och jämförde hur mycket vi båda gått upp. Klämde på varandras fett. Det sorgliga är dock att det inte ligger en människa i mig, bara rent fett. Men skit i det nu. Iallafullafall så tog vi en springnota. Inte för att vi var fattiga. Inte för att maten inte var god. För att vi ALLTID pratat om att vi ska göra det. Varje gång vi sitter i en restaurang leker vi med tanken Och både K och jag blir tjockare och tjockare så om vi nån gång skulle göra det så var NU. Sen när ungen kommer ut kanske vi måste lämna honom/henne som pant. Så vi gjorde det. Vi ställde oss upp. Tog våra tillhörigheter med oss och gick rakt ut, med näsan i vädret. Väl ute ut restaurangen sprang vi, eller jag sprang in i en butik och väl där inne bara skrattade och skrattade vi. Alltså det är BARA med K jag kan göra sånt här. Det här är så typiskt oss. Sen vi var små har hon fått mig att klättra upp på träd och göra sånt jag inte vågar men som är så jävla kul. MEN ALDRIG MER! Vi ville bara testa om det gick och hur det kändes och nu har man gjort det. Vilket härligt sätt att inleda året. Göra sig kvitt med drömmar man haft.
Haha. I have a dream!





ya todo esta olvidado

Jag saknar er.
mami papi Lillasyster

ni är hela min värld.



vill sitta i köket nu. Tvn är på med de chilenska nyheterna med alldeles för hög volym. Mamma står vid spisen och kokar fan vet jag, mat är det iallafall inte för mat får man tydligen inte längre. Pappa dricker sin kaffe och äter sin kaka. Sneglar upp mot tv men tittar mest på mig och ler. Lillasyster skriver i en bok och ingen vet varför. Hon leker viktig men alla vet att hon bara skriver sitt namn om och om igen.
Jag då? Jag borde duscha.


Feel sick

jag mår illa. vill spy.
Har haft fullt upp hela dagen. Kanske därför jag mår illa. Kroppen har vant sig vid att endast äta, sova och ligga på en soffa och äta godis. Så när man väl rör lite på fläsket så mår man illa.
Nu åker massa människor till mitt Chile. SNART ÄR DET MIN TUR!









2lax10

Okej här kommer mitt nyårslöfte. Jag väljer att skriva ut det på grund av att jag vill ha det på papper, nåväl, på skärmen iallafall. Jag tänker testa detta. Vi får se hur det går. Det är möjligt jag bryter löftet. Det är inte på liv och död så att säga. Men som sagt. I´ll give it a try. Bryts löftet skriver jag det i bloggen.

Jag skall icke dricka mer alkohol. (sägs med Mofasas röst i Lejonkungen)

Kul liv va!
Lär ju avlida nån gång i februari.

Nåväl. Här kommer lite bilder från gårdagen som var en kul kväll med familj och vänner.






Söta Lillasyster (discoLis)






Skön attityd inför 2010 från min och Lillasysters sida.

älskaaaaaaaaaaaaaaaaaaar my family.,oooo ääääääääälskar min klänning på denna bild.
ooo jag ääääääääääälskar mitt nyårslöfte.