To be ahelyn

När jag kom hem igår satt han utanför min port. Adam.  Jag gick i mina klackar och verkligen grävde ner klacken i snön med varje steg för att inte ramla. Där satt han. Han väntade inte på mig, för han blev överraskad av att se mig och dessutom tror jag inte han sittter där i kylan frivilligt och räknar ut sannolikheten för att vi ska träffas.

- Hej Princess
- Hej
- Varför ser du ledsen ut?
- Har bara haft en jobbig dag.
- Kom! Sätt dig här med mig.

Jag satte mig brevid honom på den kalla träbänken. Jag älskar hur hans ord är min lag. Så har det alltid varit. Jag kan vara skitsur men så ger han mig en order och jag gör det. Förtryckt kvinna, är vad jag är. Av kylan, blir jag så himla snorig. Så där satt vi tysta och det enda jag hörde var hur mitt eget snor åkte upp och ner i min näsa.

- Kom, ställ dig här!

Adam ställde mig framför honom och han la sina händer runt mitt ansikte. Jag trodde han skulle säga något viktigt. Men så vände han på handflatorna och jag förstod att han endast var ute efter tillfällig värme. Han drog mitt ansikte nära hans och jag kunde nästan nudda hans läppar mot mina. Jag vet att om det här varit en film så borde jag ha lagt mina händer runt hans nacke eller liknande. Men jag hade inga armar och därmed inga händer. De ligger runt min mage, remember? Han pussade min kind försiktigt och hela min kropp skrek efter honom när jag kände hans läppar mot min hud. I mitt huvud började varenda varningsklocka ringa i panik och alla larm jag ställt in satte igång. Ett stängsel jag placerat framför mitt hjärta drogs igen och jag kunde nästan höra hur min kropp aktiverade alla anti-adam skydd. Yrseln fick mig att blunda och därmed förlora all kontroll över situationen. Fan vad jag hatar dig Adam. Hur kan du göra så här. På en söndag dessutom. Jag öppnade mina ögon och helt abrupt var det som om jag såg situationen vi befann oss i mycket tydligare. Det här går inte. Det här tåget har gått. Jag gör inte så här mot mig själv igen. Jag ryggade tillbaka. Adam tog tag i mina armar, blev lite ställd över att hitta tomma jackarmar men drog mig intill honom igen. Jag gick tillbaka och den här dansen körde vi kanske i fem minuter. 

Du är min. Kom hit!

Plötsligt fick jag sån fruktansvärd lust att örfila honom. Örfila honom för alla tårar jag fällt genom sömnlösa nätter. För den där natten jag kved av smärta för att han inte fanns vid min sida längre. För den gången jag försökte kväva mig själv med hjälp av en kudde, men misslyckades radikalt och började istället skratta mellan mina tårar. För den gången jag skrek ut hans namn ut från mitt fönster och en man skrek "Håll käften det finns ingen Adam här" och jag skrek tillbaka "Det är ju därför jag skriker din idiot". Jag fick sån lust att hämta ett basebollträ och slunga den mot honom med all kraft jag har. För alla gånger jag låtit honom kyssa mina läppar blodiga för att sedan ligga i fosterställning och bli totalt handlingsförlamad av brist på kärlek. Från honom.

Adam såg lite ut som en guldfisk nu. Munnen var halvöppen och hans ögonbryn hade åkt upp en bit. Ska han se ut sådär så är han inte ens snygg längre och då är det verkligen inte värt det, tänkte jag och tog min väska som låg i snön. Jag grävde upp mina nyklar och gick in genom porten. Adam sa inget. Jag tror att han såg hatet i mina ögon. När jag stod och väntade vid hissen sneglade jag hastigt mot hans sida.
Där satt han.
Och glodde in genom glasrutan.
Guldfisken.