To be ahelyn

Jag uppskattar ärligt talat någon/något som mest när det är borta. Jag försöker faktiskt ändra på det och kan komma på mig själv när jag kniper ihop ögonen och försöker memorera en viss känsla eller tillfälle bara för att verkligen ta vara på det och slippa tänka tillbaka med sorg. För jag saknar allt. När jag pluggade i Kalmar saknade jag Osby (?). När jag började plugga i Växjö saknade jag Kalmar. När jag började plugga i Stockholm saknade jag Växjö. Just nu sitter jag och saknar då jag levde på fika. Då jag inte gjorde annat än att fika med mina vänner. Just då var det vardag. Idag är det lyx. Fan, varför är det så att all good things come to an end? Det är fan inte rättvist. Måste saker och ting få ett slut för att man ska kunna tänka tillbaka till de som bra. I dont know. Jag kan sakna de tider jag hade koll på Våra bästa år och satt hemma och grät till Oprah varje eftermiddag. Eller de tider jag hängde med ett gäng blattar och rökte L&M menthol och käkade godis. Eller de tider vi hinkade och rökte, hinkade och rökte, och älskade. Och jag vet att det kommer att komma en dag då jag saknar just de här tiderna. Tider då jag jobbade varje dag och var allmänt vimsig och förvirrad. Tider då min dLo kommer upp till jobbet med en matlåda och frågar hur hennes "chilli willi mår?". De tider då jag som människa formades.

Lets just fucking ta vara på denna tid.
Kniiiiiiiiiiiiiip.






Flames to dust. Lovers to friends. Why do all good things come an end?