To be ahelyn

Din jävla äckel, sa babe till mig en kväll när vi satt och gjorde ingenting. Han bara sa det så där, i ett sammanhang off course, men jag blev ändå sur och kastade mina nyklar på honom. Säg inte jävla äckel till mig mig, ditt jävla äckel, sa jag. Babe skrattade, fångade nyklarna i luften och så fortsatte vi prata om något annat. Jag satte ner foten där. Det va inte okej att kalla mig äckel. Ända sen denna kväll har babe kallat mig äckel. Hela tiden. Det är lite roligt det där.
Jag vill att ni ska veta mina fina läsare, att jag läser era kommentarer och jag blir både generad och lycklig av er som inte vill att jag ska sluta blogga. Ni som tycker jag är duktig och vill veta mer av mig. Jag blir även lycklig av er som kritiserar mig. Som tycker jag driver en värdelös blogg som borde läggas ner. Men ni är ändå här inne och tittar och kommenterar. Ni är alla guld värda. Denna blogg har för mig varit som en liten bebis, som jag måste mata och hålla levande. Ibland glömmer jag bort den Ibland orkar jag inte med den. (Detta visar ungefär hur bra mamma jag kommer att bli) Men jag tänker ha den kvar på grund av att skriva har alltid varit min tillflyktsplats. Jag har dock en annan "dagbok" där jag verkligen skriver ut namn och platser. Det kan jag inte göra här. Jag vill inte att mitt liv ska vara så offentligt att ni ska ha koll på precis allt. Men jag lovar att försöka dela med mig av det jag kan. Trots att det ibland blir lite kodspråk i mina inlägg, så skriver jag alltid i första hand för min egen skull, så det viktigaste är att jag förstår. Och är ni duktiga och lyckats lära känna mig något via denna blogg så kommer även ni att kunna läsa mellan raderna. Bloggen gestaltar väldigt lite av mitt liv och ibland önskar jag att jag kunde göra den mer konkret, för er skull. Men det skulle inte vara jag. Jag är sällan konkret. Det är lite av min charm.  Dessutom får jag aldrig glömma att de finns de läsare som inte vill annat än min olycka. Som går in här flera gånger om dagen bara för att veta vad som händer i mitt liv. Jag vet, det är en del av bloggandet. Men det känns lite äckligt det där. Hur som haver. Jag är inte trasig. Jag är hel. Och jag älskar er. Även er som hatar mig.

Smek!

 

ja, finnen är fortfarande kvar.