To be ahelyn

Mitt hjärta kommer aldrig i livet att hålla käften. Även om jag lyckas ignorera det så kommer det alltid finnas i mitt bröst och tala om för mig vad jag anser om saker och ting. Jag har nog aldrig lärt mig så mycket om mig själv som jag gjort på denna korta tid. Det som lockar men samtidigt skrämmer mig lite är att jag har hur mycket som helst mer att lära. Ibland tror jag att jag funnit en plats i mig själv där jag kan finna kraft och ro. Den finns där för jag har varit där ett par gånger, den senaste tiden. När jag var yngre befann jag mig där ständigt. Men det är så mycket runt mig som gör att jag inte hittar tillbaka. Jag ska inte skylla på andra för jag har endast mig själv att skylla för att det är så. Samtidigt är det så jävla skönt att ha insett att jag i princip bara kan luta mig tillbaka och invänta att saker och ting ska hända. Jag har framför allt lärt mig att jag om någon har varit den trångsynta apan jag tidigare talat om. Det är endast jag som stått i vägen för mig själv. Men det är en del av processen. Jag är stolt över att bära Gud inom mig och det mina vänner är bland den bästa känslan som finns. När man märker att själen är allt. Själen är Gud och jag är endast ett skal (ett snyggt sådant).