To be ahelyn

Sjukhus luktar sjukdom.
Gula täcken och vita sträva lakan.
En nål in i armen och ett klistermärke av Bamse på taket.
Jag är för stor för sånt här, tänker jag och torkar bort en envis tår.
Utanför stressar läkare och sjuksköterskor.
Och här ligger jag.
För att jag är dum.
Mot mig själv.
Läkarens ögon är precis lika genomträngande som mammas.
Han vet. Mamma vet.
Det står dessutom i min journal.
Den vittnar om hur långt jag kan gå.
Hur illa det kan gå.
Den är som ett smutsigt register.
Man vill gärna sudda bort det som var.
Men det går inte.
Det är en del av mig.








Ni kan alla dra åt helvete.