To be ahelyn

Mamma och pappa bråkade som fan när jag var liten. Hela jävla tiden så gapades det. Jag minns att jag hela tiden gick runt och var rädd för att dem skulle skiljas. Det var ju typ det värsta som kunde hända när man var dvärg. Skilsmässa och krig. En gång slängde pappa ett smörpaket på väggen, så arg blev han på mamma. Mamma var så jävla tjatig. Tjat. tjat. tjat. Jag höll med pappa när han slängde paketet på väggen. Jag skulle precis ta lite smör jag. Blev så jävla snopen när smöret rann ner för väggen som dessutom hade en vit tapet. Pappa ångrade sig genast, det såg man. Han liksom kastade, höjde ögonbrynen och blev förvånad över att han verkligen hade kastat. Sen kom rädslan, panikblick mot mig (som att jag, fyra vårar kunde rädda honom) Sen en - förlåt mig jag är så jävla dum i huvet, jag tror jag lider av ADHD - blick mot mamma. Mamma såg lite lätt självmordsbenägen ut, men sen skrattade hon plötsligt. Från ingenstans. Jag började automatiskt skratta jag med, allt är ju kul i den åldern. Sen stämde pappa in med sitt nervösa skratt och stirriga blick. Men då blev mamma sur igen. Alla får skratta förutom den som kastade smöret. Så är det ju.