To be ahelyn

Hur konstigt det må låta så är jag övertygad om att ingen någonsin kommer att älska mig som han gjorde. Jag vet att jag mer än en gång påpekat hur dålig han var med ord. Men ord är egentligen sjukt överskattat. Det är inte svårt att formulera vackra meningar. Slänga ur sig löften om guld och gröna skogar. När det rätta tillfället kommer säga de perfekta orden som gör att all oro och förvirring suddas bort. Det där är lätt att få till. Det handlar om andetag. Det handlar om blickar som säger mer än alla ord i världen. Det handlar om att älska alla mina brister och att välja att se det vackra i dem, istället för tvärtom. Allt detta gjorde han och gör fortfarande. Vet ni när jag märkte det för första gången? Det var under ett stort gräl vi hade. Jag har ett extremt hetsigt temperament och när jag blir arg så är det inte ovanligt att det flyger saker omkring. Jag tar sönder allt som är värdefullt så jag krossade en tavla med en bild av oss två som jag så fint hade vid mitt nattduksbord. Jag stirrade på det krossade glaset och när jag mötte hans förtvivlade blick kände jag hur trumfen var min. Inte nog med det. Jag tog upp bilden av oss två och rev den mitt i tu, i två delar. Det kändes som om jag sev sönder hela vår historia och hur gärna jag än ville hindra mig själv och istället tejpa ihop oss i ett försök att radera det som precis hänt så ansåg jag det inte vara min plikt att stoppa mig. Det var hans. Jag fortsatte att riva sönder kortet och slutade inte förrens det var omöjligt att se det som tidigare var en skrattandes och kramades Adam och Prissi. Då fick han nog. Adam tog tag i sin jacka och irritationen syntes tydligt i hans sätt att röra sig i rummet. Han tittade argt efter sina nycklar, slet i kuddar och svor på sitt juggespråk. Jag såg bilnycklarna på soffkanten. De låg under den bruna filten och glittrade. Jag satte mig snabbt över dem. Adam letade och letade och där satt jag och tjurade med nyckeln tryckt mot rumpan.

"Äsch, jag går"

Förbufflad reste jag mig upp. Adam lämnade aldrig sin feta Audi någonstans. Den var hans bebis. Hans lilla diamant. Jag till och med kunde bli svartsjuk på den. Man fick knappt nysa i bilen utan att Adam fick lite panik i blicken. Han måste verkligen vara arg nu konstaterade jag och satte mig på nyckeln igen. Jag såg hur Adam slog igen dörren efter sig och kunde höra hur varje steg han tog var ren aggression. Om jag inte varit lite rädd för honom hade jag kanske sprungit efter. Men man visste aldrig med Adam. Han kunde säga sånt som man absolut inte vill höra och jag ville verkligen inte hetsa honom till det. Jag satt där en stund. Stirrade på det krossade glaset som låg dels över golvet men även över min luddiga matta. Suckade över arbetet det skulle medföra att plocka upp glasskärvorna i mattan. Kunde jag inte siktat lite mer åt vänster liksom. Jag sneglade ut genom fönstret och ser Adam gå iväg från min byggnad. Och så kom vreden tillbaka och mina sydamerikanska gener gjorde sig påminda och fick mig att öppna fönstret. Jag planerade att skrika nåt riktigt bra. Typ "don´t bother coming back", men på vid snabb översättning blir det "Gör dig inte något besvär i att komma tillbaka" men jag ville inte riskera att Adam inte skulle fatta och vända tillbaka med ett "Va? Va sa du sa du?" och det kändes lite väl dramatiskt att skrika det på engelska vi är ju ändå bosatta i Sverige och medverkar än så länge inte i en amerikansk collegefilm. Så jag tog nycklarna och kastade de med all kraft mot honom. Jag träffade. Mitt i prick. På hans huvud. Jag till och med knöt näven och väste "yess" innan jag stängde fönstret och gömde mig under fönsterkarmen. Jag kröp bort till mattan och började koncentrerat pilla bort glaset från matten. Flinade för mig själv men vågade inte skratta högt för att det kändes som om jag han stod precis nedanför mitt fönster och tittade upp.

Det gick en liten stund. Och en ännu längre liten stund. Dörren öppnades och där står Adam igen. Det var svårt att avgöra vilket humör för han såg bara förvirrad ut. Där satt jag på huk och där stod han och kliade sig om nacken. Jag reste mig upp. Observera jag var fortfarande på krigsstigen. Jag korsade armarna och försökte hålla mig från skratt.

- Glömde du något?
- Ja, det gjorde jag.

Adam gick mot mig och lyfte mig upp i hans famn. Han borrade in sitt ansikte i mitt hår och hals och tog djupa andetag. Jag kramade hårt om honom och letade med fingrarna efter nån form av bula på hans hjässa. Lite orolig var jag. Men bara lite. Jag snyftade till och tittade ledsen på tavlan och det sönderrivna kortet. Han drog mig bakåt och tittade på mig när jag såg som mest sorgsen ut. Och där. Precis där. Där såg jag hur mycket han älskade mig. Hur sjuk och labil jag än må vara ibland så älskade han allt det dära. Jag fick en form av uppenbarelse där uppe i hans famn. Den varade kanske en halv sekund och så försvann den igen. Men jag minns precis hur det kändes och hur det gick upp för mig. Det var precis en sån här man som jag behöver. Någon som fångar mig när jag faller. Eller bättre upp. Någon som redan har fångat mig innan jag faller. Någon som älskar mig precis som jag är.
En sådan människa kommer jag aldrig hitta igen.
Och tro mig jag har letat.
Ingen mer Adam.
Ingen mer kärlek.
För mig.