To be ahelyn

Vi är lite av samma sort, hon och jag.
Min syster och jag, vill säga.
Vi bara älskar att göra narr av vår stackars mamma.
Och skämmer mer än gärna bort var gamle far med pussar, kramar, chocklad och annat smått och gott.
När mor och far råkat hamna i en diskution tar vi båda självklart pappas parti och både blänger och säger emot alla mammas kloka komentarer.
Min mamma är ganska jobbig.
Hon är gapig som få. Jag menar allvar. Hon skriker för minsta lilla.
Ibland har jag haft oturen att råkat stå precis jämte henne när hon bestämt sig för att ropa på mig.
"PRRIIIIIISSIIIIIII. "
Det går inte att beskriva dessa otroligt höga toner denna lilla människa kan nå. Hon är nog bara 1.60 cm lång och jag kan ibland fundera på hur fan hon gör det.
Jag kan dessutom tråkigt nog konstatera att min trumhinna har sett sina bästa dar.
"AH, ÄR DU HÄR? JAG SÅG INTE DIG!", säger hon när jag knackat henne på axeln. 
Observera de stora bokstäverna i min text. Hon skrek alltså även den sista meningen trots att hon såg mig.
Fruktansvärt onödigt.

Jag vet faktiskt inte vad jag vill komma fram till med denna text.
Mer än att min mamma är jävligt gapig.
Jag hade en röd tråd. Men jag tycks ha tappat den.
Vart katten har jag lagt den?

Ah! Jag kan tillläga att mor min är ett av fem syskon. Och enligt rykten och dessutom egen erfarenhet är hon den som är MINST gapig av dem alla.
Jag säger bara stackars, stackars kusiner, makar, grannar, husdjur, grannländer.

Jag även tillägga att jag tror. Inte bara tror utan jag är ganska säker på att min syster och jag har ärvt denna förmågan/talang?. Jag tror den utvecklas med åren och att vi kommer kunna nå samma tonhöjder som mamma och hennes förfäder.
Vi kanske tillochmed blir värre.
Oh. Herre Gud. Kommer detta aldrig få ett slut?


MEN.
Jag måste få tacka lilla mamma för att vi haft turen att få ärva denna otroligt underbara hy hon har.
Hon är över 50 snåret och har banne mig inte en endaste bristning eller cellulit på sin kropp.
Hennes hud är bland det lenaste och mest vackraste du kan hitta. Och visst har en rynka här och där dykt upp. Hon är ju trots sitt omänskliga gapande en människa.
Men hon är jävligt fräsch.
Vi har även ärvt detta.
Min syster och jag, vill säga.

Och sen dessa höfter.
hmprf.
En mindre lycklig historia.
Den tar vi en annan dag.