To be ahelyn

...tror jag.
Jag har mig själv att skylla. Vet ni varför? För jag ägnar inte människor tillräckligt med uppmärksamhet. De finns i mitt liv eftersom jag av diverse anledningar tycker att de har en plats där. Men sen är det som att jag inte riktigt pallar ha den där "bästis-relationen". Ja ni vet, ringa-träffas-fika-prata-umgås,blablabla. Vissa människor försummar jag till den grad att de försvinner ur mitt liv. De orkar inte med en sådan oengagerad person helt enkelt och jag förstår dem precis. Jag lovar att ringa men ringer aldrig. Lovar att vi ska träffas och hitta på något men det blir aldrig så. Och vet ni vad det värsta är? Jag lider inte ett skvatt av det. Har tydligen inget extremt behov av att ha vänner runt mig. Detta faktum blev speciellt tydligt när jag idag hamnade framför lillasysters msn-lista. Jävlar vad människan har kontakter och så fort hon loggades in lät det "bluupp" tjugo gånger. Tjejen håller alltså kontakten med alla dessa människor - beundranvärt! Själv så blockar jag de flesta som addar mig - orkar inte hälsa och inleda konversationer. Så social är jag. Lillasyster har till och med ett par av mina gamla ragg på sin lista, även dem håller hon kontakten med. Gamla strul som jag på fyllan byt msn adress med och som sedan blivit för tråkiga för att hålla kontakten med. De har sedan i sin tur addat lillasyster för att försöka få råd om hur man fångar en fjäril (mig), och sedan har de tydligen blivit hennes vänner. Jaru lillasyster - beundransvärt!