To be ahelyn

Jag har länge haft känslan av att allt jag gör gör jag i ett rasande tempo. Jag liksom springer fram. Dag efter dag passerar i samma hektiska tempo. Jag stannar oftas upp denna karusell. Jag säger "hold it" och försöker hämta andan för det går så jävla fort. Jag hinner inte leva. Men jag hinner bara ta ett andetag innan jag är på igen.  Jag ser samma mönster i nästan alla stockholmare och de gånger då det snurrast som fortast har jag tröstat mig med att jag numera är en riktigt storstadtjej. Jag har nog gått in i vägen när det gäller allt. Städning, matlagning, träning, plugg och jobb. Att inte ha varit hemma på tre månader har förmodligen också satt sina spår.  Lågan i mig har sakta börjat avta. Jag längtar konstigt nog efter julen. Kanske den lyser upp min tillvaro lite. Missförstå inte. Jag är icke en olycklig människa. Jag lever min dröm här uppe. Det är bara det att det går så jävla fort. Stress, stress, stress. Men så kommer de små små stunderna då man får en viss belöning för mödan. En komplimang. En chokladask. En kram. Allt det här fick jag idag. Av tre olika personer. Och bara sådär så tändes lågan i mig igen. Ny energi hämtades och jag är redo att kämpa vidare.

Nu kör vi.