svarta kinder
Joho, vi fick minsann tummen ur röven och begav oss till stan. Med bil... jag är en fartblind jävel numera. Helt sjukt att köra mitt i stan. Man kör tre meter och får köa en kvart för att rulla ytterligare tre till. Hötorgetsgarage lämnade vi omedelbart BUMS, 75:-/h är ju för fan ett rån. Vi begav oss till Kista för att göra mitt livs största misstag.
Hamnade på ett drop in och bad snällt att få klippa mina toppar. Tjejen som klippte mig såg ut som en sån tjej som går förbi dig på utestället - hon går inte bara förbi dig utan rakt in i dig och spiller lite av sin cider på din arm. En sån tjej som förmodligen sover sin siesta i ett solarium med lite lagom kazig attityd och ett kilo smink. Hon synade mig upp - ner, ner - upp och satte igång.
- Snälla, ta bara topparna och inte så mycket på längden.
- A, men jag måste ta en del på längden. Ditt hår är jätteslitet!
(ja, jag sa ju det. Jag överdriver aldrig)
- Ah okej, men framme vid ansiktet ta bara lite runt. Inga etapper..
- Okej, ska jag tvätta det?
- Ehm, kostar det extra?
( jag är ju student, hellow tvätta kan jag göra själv)
- Nej.., svarade hon och hånlog.
Varför sprang jag inte här? Jag borde rest mig upp, dragit bort den fula klipp-kappan och sprungit hela vägen till Tony&Guy.
Jag varnar känsliga läsare.
Tjejen klippte, och klippte, och klippte OCH KLIPPTE... och vad gjorde jag? Jo nu ska ni få höra, jag tog tag i hennes hand, den som klippte och såg henne djupt i ögonen och utbrast.
- Kan du inte bara hugga mig med saxen istället. SLUTA KLIPP... BIAATCH!
Nu ljuger jag.
Jag bara såg mitt vackra (sletna) hår falla ner på govet och mitt liv passera i revy. Jag upptäckte my man i speglen bakom mig och försökte köra någon slags telepati. Jag stirrade honom stint i ögonen för att försöka nå ut med mitt budskap. "my life is over, typ". My man flinade, vinkade, blinkade med ena ögat och flinade igen. Om jag inte minns fel gjorde han tummen upp vid ett tillfälle. Då tog jag till med min "passa-dig-jävigt-noga " blick och hans leende var borta med vinden.
- Känns det bra?
- mm, svarade jag med en klump i halsen.
Jag ser ut som Jennifer Anniston. Ni vet den berömda frillan som va så inne på 90 - talet ,thats me! Jag vet inte om mongot som klippte inte uppfattade vad jag sa. INGA ETAPPER!
My man, betalade för mig för jag gick raka vägen ut. Jag kunde ju inte stå där o gråta som ett barn. Nej det gjorde jag på Stadium istället.
Jag vet det ser inte så illa ut på Aniston - men det här var inte vad jag hade tänkt mig. At all.
Hamnade på ett drop in och bad snällt att få klippa mina toppar. Tjejen som klippte mig såg ut som en sån tjej som går förbi dig på utestället - hon går inte bara förbi dig utan rakt in i dig och spiller lite av sin cider på din arm. En sån tjej som förmodligen sover sin siesta i ett solarium med lite lagom kazig attityd och ett kilo smink. Hon synade mig upp - ner, ner - upp och satte igång.
- Snälla, ta bara topparna och inte så mycket på längden.
- A, men jag måste ta en del på längden. Ditt hår är jätteslitet!
(ja, jag sa ju det. Jag överdriver aldrig)
- Ah okej, men framme vid ansiktet ta bara lite runt. Inga etapper..
- Okej, ska jag tvätta det?
- Ehm, kostar det extra?
( jag är ju student, hellow tvätta kan jag göra själv)
- Nej.., svarade hon och hånlog.
Varför sprang jag inte här? Jag borde rest mig upp, dragit bort den fula klipp-kappan och sprungit hela vägen till Tony&Guy.
Jag varnar känsliga läsare.
Tjejen klippte, och klippte, och klippte OCH KLIPPTE... och vad gjorde jag? Jo nu ska ni få höra, jag tog tag i hennes hand, den som klippte och såg henne djupt i ögonen och utbrast.
- Kan du inte bara hugga mig med saxen istället. SLUTA KLIPP... BIAATCH!
Nu ljuger jag.
Jag bara såg mitt vackra (sletna) hår falla ner på govet och mitt liv passera i revy. Jag upptäckte my man i speglen bakom mig och försökte köra någon slags telepati. Jag stirrade honom stint i ögonen för att försöka nå ut med mitt budskap. "my life is over, typ". My man flinade, vinkade, blinkade med ena ögat och flinade igen. Om jag inte minns fel gjorde han tummen upp vid ett tillfälle. Då tog jag till med min "passa-dig-jävigt-noga " blick och hans leende var borta med vinden.
- Känns det bra?
- mm, svarade jag med en klump i halsen.
Jag ser ut som Jennifer Anniston. Ni vet den berömda frillan som va så inne på 90 - talet ,thats me! Jag vet inte om mongot som klippte inte uppfattade vad jag sa. INGA ETAPPER!
My man, betalade för mig för jag gick raka vägen ut. Jag kunde ju inte stå där o gråta som ett barn. Nej det gjorde jag på Stadium istället.
Jag vet det ser inte så illa ut på Aniston - men det här var inte vad jag hade tänkt mig. At all.
Kommentarer
Postat av: Sandy
Du skulle kunna raka hela huvet, du skulle ändå vara söt!
Trackback