To be ahelyn

Jag vet att jag vid ett tillfälle i denna blogg antydde att jag inte tyckte om min nuvarande klass. I take it back, I love them. Efter våra examinationstal märkte jag hur nära vi kommit varandra, allihop. Ett ex-tal gick ut på att hålla ett tal på åtta minuter inför en stor folkmassa. När man gick fram till scenen för att inta plats var man så jävla nervös att man hade kunnat skita på sig utan att märka det. Men allt stöd man fick från sina kurskamrater vart guld värt. Och när de stod där framme och talade så fint kände man stolhet för att man är en del av en klass med så begåvade människor. Nu ska vi splittras. Ja, så sant som ni läser. En inkompeten idiot har delat upp vår grupp och sammanfört oss med ett gäng inkompetenta jävlar. Snipp snapp snut - så var sagan slut. Precis som när jag slutade i min klass i Växjö. Jag minns när jag började där. Till en början mådde jag så psykiskt dåligt över att inte en jävel i klassen sminkade sig förutom Kajsa och jag, När Kajsa hoppade av visste jag varken in eller ut. Jag var så olik alla andra och jag saknade mitt liv i Kalmar så hemskt mycket, fast när jag bodde i Kalmar mådde jag ganska dåligt kom jag på nu. Hur som haver så bestämde jag mig för att bara ta en dag i taget och ge det en chans. Jag blev kär i hela min klass. Jag var en av dem och jag trivdes som fisk i water. Så kom jag in i Stockholm och var tvungen att avsluta mina studier där för att påbörja nya här. Vi splittrades. Än idag minns jag mina friends i Växjö. Och min fina, fina lärare Fredrik som är Sveriges bästa journalist. Snart åker Lillasyster. Vill inte.
Så här såg vi ut idag. Rätt snygga om jag får säga det själv.