Why do all good things come to an end?

Vaknade och var sjutton år igen. Kent på full volym, drog täcket över huvudet, minns gårdagens samtal och försöker hålla andan för att slippa leva. Så där såg min morgonrutin ut i x antal år. Idag är det inte jag som är olycklig. Men det gör nog lika ont i mig som det gör i henne. Olycklig kärlek  är verkligen en av de värsta typ av problem du kan ha. Ibland gick det så långt att jag önskade honom död. Sen ångrade jag mig. Okej, kanske inte död men på sjukhus i koma iallafall. Kanske i koma skulle ha kunna sluta såra mig som han gjorde. Jag sårade honom också. Det har jag insett på äldre dar. Kanske inte sårade men drev han till vansinne så att han i sin tur sårade mig. Jag var väldigt psykiskt instabil som ung. Jag var till viss del medveten om det. Men absolut inte som min omgivning var. Än idag stämplas jag lite som av ett psyko. Ibland försöker jag skylla det på någon annan än honom. Mina föräldrar? Nej, dem varnade mig varannan dag och var underbara när allt brast. Vänner? Omöjligt, jag hade gjort mig av med varenda än. Det var han. Och jag- självklart. Ett destruktivt förhållande kallas det, Man vägrar släppa taget om varandra och fortsätter istället att göra varandra illa. Det är sorgligt sen när allt tar slut, för det gör det förr eller senare. Allt man byggt upp, kämpat för, gråtit för och utstått med bara försvinner. "Hejdå, det var kul att träffas! Nu går jag vidare". Vad ska det vara bra för, tänker jag. Fyra år av mitt liv till ingenting.  Eller, var det där nödvändigt för att mitt nuvarande förhållande ska fungera så bra som det gör? Och hur gör jag om detta tar slut? Tar jag med mig ytterligare år av kärlek i bagaget och hoppas att de ska göra mig starkare som människa. Har allting ett slut, precis som Nelly Furtado sjunger om? Något jag önskar att jag vetat om då tider var som värst är att livet har så otroligt många dörrar att öppna. Allt är inte bara svart eller vit. Livet tar inte slut när man är sjutton. Jag trodde apå fullt allvar att jag aldrig skulle kunna leva utan denna människa. Han var mitt liv och han ville inte ha mig. Önskar att jag hade vetat att flera år senare står samma kille på knä och gråter att han vill ha mig, att han inte kan leva utan mig. Önskar att jag vetat då att trots att det har gått flera år sedan det var vi, så räcker det med ett samtal till honom för att få honom tillbaka. I slutändan lämnade jag honom.
Och det är jag jävligt glad för.
image102

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback