To be ahelyn

Precis när jag övervägde att amputera bort min hjärna så kände jag hur det brast någonstans i mitt inre. Det brast inte bara någonstans i mitt inre utan det brast överallt. Jag nästan grät och alla pusselbitar föll på plats, typ halleujah moment. Aha jag är ingen bitch jag hade bara PMS. Det lustiga är att jag aldrig varit en mens människa men nu helt plötsligt är jag det. Min man kom hem med tre röda rosor eftersom jag tydligen har varit riktigt jävla jobbig och bråkat med honom ett par dagar. Älskar att det är han som får komma med rosor. Något som gjorde mig jävligt upprörd är att när han skrev kortet till rosorna. "Älskling, jag älskar ju dig. Förlåt att vi tjafsade igår. Jag kommer älska dig i all evighet" så stod tjejen i disken och läste. Tydligen kunde bruden spanska och sa "aha, du har inte varit snäll! hihi" Bajsa på dig människa. Har inte folk tystnadsplikt på sina arbetsplatser längre. Jag är mycket upprörd just nu bara jag tänker på det. I alla fall så drabbades jag av årets mensverk. Har ni varit med om det?. Det känns som om du måste bajsa. Mycket. Hela tiden. Fast värre. Typ. Men efter jobbet så var jag och min man så busiga att vi gick på bio. På en tisdag. Haha, vi såg Juno. Bra film. Fast kunde gott hyrt den. Åh, och den där filmen "ps I love you" alltså jag måste se den. Jag grät till trailern. På allvar.
Nu, krypa ner brevid min man som är sååå glad över att hans tjej inte är manodepressiv utan bara blöder en gång i månaden.