To be ahelyn

Här händer aldrig för mycket. När jag är i Stockholm går jag in i väggen varannan dag. Men icke här icke. Här rullar allt på i ett jävla harmoniskt tempo. Det mest dramatiska som vardagen bjuder på är om någon släpper sig. Och skönt är väl det. Jag sover till tolvslaget ligger och vänder mig i ångest i en halvtimme innan det är frukost. Tittar ut genom fönstret, förbannar dagen päronen flyttade till Sverige. Sen slöar man framför datorn. Läser värdelösa bloggar och försöker kanske få ihop ett meningslöst inlägg själv (som detta). Kanske laddar man hem en låt eller två. Lyssnar sönder de i nån timme. Tittar sig speglen. Klämmer och plockar lite skit tills man är röd i nyllet. Äter lite. Tittar lite på tv. Slappar lite. Nästa dag - samma visa om och om igen. Ibland kombinerat med lite jobb som är det mest jobbigaste fittjobbet ever. Allt är bara lungt och sköööönt!

Kill me långsamt!