To be ahelyn

En historia måste ha en början, ett slut och ni vet det där som finns mitt emellan de båda delarna. Men början kommer inte nödvändigtvis först i en bra
historia. Den kommer inte nödvändigtvis sist heller. Det här är en historia. En historia som andra historier. Men ändå, kanske inte riktigt. En bra historia låter dig se
saker från mer än ett perspektiv. För att ge dig en större förståelse eller för att få att tänka till, att tänka efter vad som finns där att läsa emellan raderna
 som du ej kan se. Tre år. Så lång är denna historian än så länge. En historia om mig och en väldigt kär vän. En vän som jag verkligen ser upp till. Första gången jag såg
henne visste jag inte vem hon var, jag gick förbi henne på gatan och såg henne. Jag skulle aldrig kunnat glömma henne även om jag aldrig sett henne igen.

Hon hade något som man såg direkt, bara sådär. Ett kort ögonblick hade varit nog. Men ögonblicket blev längre. Jag såg henne igen vid tidningens lokaler.
Jag hoppades, hur osannolikt det än var att hon skulle dit jag skulle. Men hon försvann. Då trodde jag igen att det var sista gången jag skulle se henne. En tanke som var
ständigt återkommande fram till det att ett faktum säkerställdes i mitt huvud. Ett faktum lika osannolikt som nästan overkligt. Denna tjej skulle läsa samma kurs som jag på
högskolan. Jag skulle få en chans att se henne varje vecka. Varje vecka åkte jag upp en dag till denna kursen, resan var på 9 timmar tur och retur för en tre timmars
föreläsning. Men jag älskade varje minut av det. Varje liten chans att få skriva. Varje liten chans att få se henne igen. Att få en chans att höra henne läsa något hon skrivt.

Händelserna blev mer och mer osannolika, ibland kan det kännas som allt var lite som ett dröm när man ser på det i efterhand. Som av en slump gjordes det ett grupparbete på
kursen den terminen och ni kanske kan gissa vad som hände? Om ni gissade på att jag blev placerad i samma grupp som henne har ni helt rätt. Fram till den tidpunkten och även
efter igen är hon den vackraste jag sett. Koncentrationen var kanske inte på topp när jag såg på henne, när hon fanns i min närhet. Nu är det här ingen kärlekshistoria.
Tro inte det. Kanske hade den kunnat bli det. Kanske var den hela tiden menad att bli någonting större. Någonting unikt. Till slut kom dagen då allting var över, bara sådär.
Kursen tog slut.

Jag ville säga något till henne innan jag gick därifrån för sista gången men jag vågade inte. Där hade historen kunnat ta slut innan den knappt ens börjat. Om det inte varit
för just det faktum att vi hade arbetat i samma grupp sedan tidigare. Jag hade henne e-mail; hennes msn. Skulle jag våga använda den? Vad skulle jag säga? Skulle hon ens kunna
placera vem jag var? Jag tog chansen och började prata med henne. Det blev rätt mycket efter ett tag. Nu när jag tänker på henne kan jag nästan inte se hur vacker hon är på
utsidan för hennes insida bländar mig allt för mycket. Jag är stolt att kalla henne vän, jag är stolt för vad hon gör med sitt liv. Hon lever en dröm. Drömmar är inte lätta,
livet är hårt och hektiskt. Men hon gör det. Det gör mig bara så oerhört stolt. Så glad. Min vän heter Priscilla. Detta är hennes blogg. Detta är hennes liv.

// Magnus Book