To be ahelyn

Den 25:e är här och livet blir något lättare att leva. Men bara något för om den här klumpen i halsen inte försvinner kommer jag blir blå och försvinna. Jag känner att jag har gått sönder. Mitt itu. Ena stunden gråter jag, andra stunden skrattar jag. Men så fort jag minns tar den där förbannade handen tag om mitt hjärta och vrider om så jävla hårt att jag tappar andan. Jag svarar knappt på samtal så ni vet. Joo, jag vet. Den här bloggen är just nu Sveriges deppigaste blogg. Men jag hoppas att ni hänger med ändå. Och tack så hemskt för ert stöd.

Så länge fötterna bär, så länge lungorna kan.
Det är livsfarligt att leva, rent ut sagt.


Jag vet att jag borde lyssna på något mer passande. Typ Unbreak my heart. Men det här är allt jag lyssnar på. Om och om igen.